Ondska och en stork

Idag var jag där. Auschwitz Birkenau.
Jag vet inte om det var rätt beslut att åka dit, men jag var där trots allt.
Allt var bara fruktansvärt och på alla sätt. När inte tårarna brände ögonlocken så mådde jag fysiskt illa. Samtidigt som jag försökte tänka på annat för att på rikigt och verkligen ens hålla samman lite grann så försökte jag ta in det som hänt.

Men det var ju inte mig det var synd om. Det hemska var inte hur jag mådde utan hur världen varit och fortfarande är.
Jag har aldrig varit med om dess like till obehag och ondska.

Innan jag åkte funderade jag på om jag skulle ta med kameran eller inte, men beslutade mig för att trots allt ta med den. Och det var väldigt skönt att ha något att distansiera sig med. Ett filter mot verkligheten. Att kunna gömma mig bakom något vardagligt och ytterligare ett öga som inte gjorde att alla hårtussar, bilder på människor och skor gick raka vägen in.
Äckligt var också att det var så fruktansvärt många människor som slussades runt eländt, samtidigt som jag kan glädjas åt att människor bryr sig. Om de gör det?
Och när vi gick upp i ett torn i Birkenau och spanade out över elakhetsfälten så på en åker intill förintelselägret står en stork. Under hela resan har jag och framförallt Jonas peppat för att se en stork. Och där brevid vakttornet så står den där, ensam, vacker och på alldeles för långt håll.

Bilder kommer när jag orkar fixa. Nu väntar polsk vodka. Och kanske lite äppeljucie.