Regnbågen tar inte slut

Utsikt från kontoret. Jag kan inte vara annat än nöjd.

Lyckan var redan här, men jag såg den inte tidigare

Det går inte att sitta och väntan på att lyckan ska trilla över en. Det enda man kan göra är att luta sig tillbaka och inse att den redan är här.
Bättre blir det inte. Och inte sämre heller.
Jag kan inte förstå, men jag kan tycka att det är litet synd att det tagit så många år att inse att livet faktiskt är värt att leva.
Trots allt.

Inte så mycket tur

För några dagar sedan hämtades bilen på verkstan. Det blev dyrt, men bilen var hel och allt kändes strålande. Trots allt.
Jag kände tacksamhet för att jag kunde ta hand om bilen, mig själv och att jag kände mig nöjd med livet.
Jag och Jonas firade det hela med att åka ut till skogen för att grilla och bara vara. Fladdermössen cirkulerade ovanför våra huvuden och vi eldade små pinnar. I två timmar stod bilen på en parkeringsplats nära Häckeberga slott.
Då vi kom tillbaka till bilen hade någon smällt in rutan och slulit gpsen. Det var glas överallt och bilresan hem var väldigt kall. Därav nuvarande förkylning.
Det är verkligen en tålamodsprövning. En prövning i humöret och naturligtvis ett funderande över vad som ledde till detta.Kanske är det ett prov på att komma över världsliga ting och bara försöka hitta lyckan iallafall. Men visst blir man sur på det oprovocerade i att förstöra en bilruta för att stjäla en gps som ligger i handskfacket. En billig gps dessutom.Jag tror iallafall på att försöka möta det allt med kärlek. Det måste löna sig. Om inte annat så är jag fortfarande väldigt glad.

I en undermedveten glänta uppenbarade sig ett drömhus

Jag har hittat ett hus. Det var övergivet. Eller det verkade iallafall vara det, så jag hoppas att det är mitt nu.

Av vad jag läst om drömmar och drömtydning så symboliseras ens person av hus. Och drömmens källare symboliserar det undermedvetna. Jag vet inte om det stämmer, men finner det är högst intressant.

Jag har i mitt vakna liv alltid haft en speciell relation till källare. Då jag var liten var jag rädd för dem. Jag drömde mardrömmar om vita figurer med masker som kastade sig upp ur källaren och anföll mig. Monstren bodde där nere och hade röda ögon.
I andra hus där jag bott har källare svämmat över, möglat, varit helt låsta och ibland inte funnits alls.
Precis som tillgången till mitt undermedvetna.

Källaren i huset där jag bor nu är den bästa källaren jag någonsin upplevt. Vad som är verkligt och inte är jag inte säker på. Det är jag just nu inte heller intresserad av.
Mitt och Jonas förråd i källaren är välfyllt, fullt. Men källaren på det hela taget är varm, torr och inte direkt obehaglig. Om man ställer något utanför sitt låsta förråd så verkar det som om det är allmän egendom. Saker försvinner. Jag hittar saker.

Jag har ställt ut skåp som försvunnit, men också hittat saker.
Men nu har källaren, universum, mitt undermedvetna och mina grannar givit mig ett hus. Dessutom var det Jonas som hittade det och presenterade det för mig för att han var övertygad om att jag skulle vilja ha huset.
Och det vill jag. Så underbart det är.

Det står på fyra ben, är högt och stort. Det är bara för mig att fylla den här undermedvetnas konstruktion av min personlighet med precis vad jag vill.
Det är ett tankeexperiment, en livshypotes och ett underbart projekt.
Livet är en lek, där sinne och vansinne inte har några klara gränser.
(Jag satte upp en lapp i källaren innan jag tog huset för att vara på den säkra sidan så att jag inte stal det. Så om jag stulit huset från dig så hojta till. Jag vill leva med huset med gott samvete.)

Ögonblick

Möbius och en bläckfisk hemma i soffan. En av de flesta platser på jorden. En av de bästa varelser som finns.
Jag försöker nosa mig fram till en balans i livet. Att det ska vara en så ohyggligt komplicerad avvägning chockar mig gång på gång.

Jag väntar

Jag väntar på något fantastiskt. Upprymd och förväntansfull.
En hittad sak kan bli min. Inte för att man ska fästa sig vid saker och ting, men vissa objekt, prylar och grejer talar till mig. Och vissa saker kan hjälpa till att de där bråkiga hjärnpusselbitarna faller på plats.
Min syster brukar säga att jag ska träna på tålamod. Och jag tror att hon har rätt.

Sidsjöns mentalsjukhus

På semestern övertalade jag mamma och pappa att åka på en liten avstickare till Sundsvall. Enkel resa är det runt 18 mil från Östersund. Jag ville hemskt gärna kolla in det övergivna mentalsjukhuset i Sidsjön. Det öppnade 1943 och var då ett modernt sjukhus.På sjukhuset fanns plats för 902 patienter. På det psykiatriska sjukhuset i Sidsjön lobotomerades runt 700 personer. Det är väldigt svårt att föreställa sig att det är en metod som faktiskt användes. Alla fönster och dörrar var ordentligt igensvetsade så att ingen skulle kunna komma in i de två övergivna byggnaderna. Kanske hade det gått bättre om jag kontaktat fastighetsägaren. Men det fanns inte tid till det, så jag fick snällt titta på de sorgliga byggnaderna utifrån istället. Kanske var det lika bra, för det var en ganska tung och tjock stämning i området, även om de kringliggande husen var allt annat än övergivna. Men på något klyschigt sätt så kändes det som om ångesten satt sig i väggarna. Jag vet att den psykatriska vården idag inte är den allra bästa, men någonstans gläder jag mig ändå åt att människor inte längre lobotomeras. Även om jag inte kom in i byggnaderna, ja, förutom med överkroppen då jag försökte åla mig in genom en krossad ruta... så var det en väldigt stark upplevelse. Vad är vård? Vad är undanhållande av människor som inte klarat av eller velat anpassa sig. Vad är friskt? Och vad är galet? Med de frågorna ekande i solljus och glassplitter ålade jag ut genom fönsterrutan. Jag kände mig dammig. Och litet äcklig som turistade i andra människors misär. En misär som inte skulle minska för att jag lät bli att uppmärksamma den.Idag har ju sjukhuset stängts, men det finns istället rättspykiatriska regionkliniken i Sundsvall. Dit får jag med all säkerhet inte komma in även om jag skulle fråga.Efter att jag kollat runt lite, andats under en tall och fotograferat litet åkte vi tillbaka till Östersund. Vid en av dörrarna växer det blommor numera.

Att våga be om hjälp

Jag är duktig. Jag vill klara allt själv och mot bättre vetande och övertyglese så tror jag i smyg att ensam är stark.
Så är det inte.
Jag är ensam och rädd.
Med bilen på verkstan och ett bilberoende arbete fick jag låna företagets bil. Naturligtvis bra på alla sätt, förutom att jag haft körkort i ett och ett halvt år och fortfarande inte är någon bilguru.
Företagets bil är fin Opel, ny och pigg till skillnad från den välbekant knarrande Hondan. Igår spenderade jag säkert minst 30 minuter med att ta mig in och ut från parkeringsplatsen utanför jobbet. Jag skämdes, kände mig dålig, svettades och bara hoppades att jag skulle vakna upp från mardrömmen... Men sen klarade jag det. Allt gick bra och det slutade regna.
Idag var det dags att köra igen. Men nu svalde jag stoltheten.
Jag bad om hjälp att backa ut bilen på parkeringen!
Det var inte ens hemskt att göra det. Ingen tyckte ens att det var märkvärdigt. Det kändes bara bra att erkänna för mig själv och alla andra att jag inte är världsmästare i fordonsmanövrering... Det kändes utmärkt att erkänna att jag inte är perfekt.
Jag ska träna mer på att våga be om hjälp... istället för att svettas ned lakan, andas och noja, för jag är så lättad.

Emmaboda

Så här såg det iallafall ut på Emmaboda. Entombed gör en aldrig besviken.
Men röran kändes litet jobbig. Smutsen liksom kröp in i hjärnan under dagarna man var där. Musiken var inte den frizon jag hoppats på och det var för mycket alkohol och elände i omlopp för att jag skulle vara nöjd.
Men jag njuter alltid av att tvätta händerna i rinnande varmt vatten med tvål. Det är en lyx som jag försöker påminna mig om att njuta av dagligen. För sådant är man inte bortskämd med på svenska festivaler.

M'era Luna

Efter Emmaboda så svor jag att jag aldrig mer skulle åka på festival. Mörkt, kallt, smutsigt, härjigt och bara jobbigt.
Det tog fyra dagar. Sedan var det dags för M'era Luna. Det var tredje gången jag var där. Fem år sedan sist och tio år sedan jag var där för första gången.
Det var sagolikt roligt och bra.
Gratis dygnet-runt-öppna varmvattenduschar och väldigt många vattenklosetter hjälpte till att förhöja stämningen. Också att Jonas provade mitt armband...SysternUtklädd? Uppklädd? Var gränsen går är inte helt klart. Helt klart är däremot att jag blir väldigt glad när jag möter ett gäng fantastifigurer på vägen...Nitzer Ebb gjorde en grym spelning.Det gjorde Das ich också. Jag lyckades norpa deras trumpinne efter spelningen. Sisters of Mercy och Unheilig gjorde så där bra ifrån sig. Medan Combichrist, Faith and the Muse och Placebo var superbra.Min design på Excorsystern.Jag lyckades fastna på bild.Världens bästa syster dricker öl.Mer IsabellIsabell var ett populärt kameramål för diverse fotografer.Jonas dricker öl.Jonas gothminglar, det vill säga sitter själv. Grym eldshow.Shoppingen var bra. Även om jag inte köpte någon kombinerad gasmask/bong...

En mekanisk rysare

I lördags agerade jag taxi till Tord och Jenny. Jag skulle bara köra litet i stan. Jag kände mig litet nervös, Malmöfestival, folkvimmel... och bad att Jonas skulle följa med. Till en början gick allt bra.
Det slutade att gå bra ungefär 200 meter från garaget. Då börjar det låta som en bilskrot från det högra bakhjulet.
Försiktigt försöker jag rulla in i garaget. I en korsning, inte mer än 20 meter från garaget stannar bilen.
Den går faktiskt inte en millimeter till. Den står helt stilla.
Men Möllan är ett ypperligt ställe att få problem på. På mindre än en minut strömmar människor till mig, Jonas och Hondan.
Kidsen hjälper till att putta bilen, en kille kommer med råd och en litet äldre man provstartar och ger sin analys.
Det var tydligen något med en broms, kanske rost och kanske kostsamt.
Den hjärtliga hjälpen från alla människor får hoppet om universum att lysa klart. Jag är så tacksam.

Vi lyckades sedan försiktigt köra bilen till Möllevångens bilcity.
Jag är bara så oändligt tacksam att inte bromsen gav upp mitt på motorvägen, utan 200 meter från närmsta verkstad.
Om jag någonsin tvivlat på änglavakt så har jag slutat tvivla nu.

Jag gör ont

Varför är jag sämre än andra?
Varför kan jag inte tro på alla människors lika värde?
Varför är jag så fullkomligt övertygad om min egen värdelöshet?
Mitt i virrvarret av ingenting hittar jag inte ens pennor. Trassliga bokstäver vet inte var de ska ta vägen.
Jag gör ont.
Jag är en svulst i universum som skaver. Skaver, skaver, skaver i universumsnäckan. Men jag blir ingen pärla.
Jag vet att jag inte kan tänka så.
Men det är så det känns.
Som ett inbördeskrig, en allvarlig dragkamp.

Värdelös, lat, fel, ful, svag, dålig och ännu mer värdelös. Så får man inte tänka om sig själv. Det har jag ju bestämt. Det har jag ju kommit överens med mig själv om. Ändå viskar någon om det där värdelösa.

Alla universums varelser är perfekta. Utom jag; universums lever och tarmar.
Värdelös verklighet. Jag hoppas att någon ska förlora. Vanvettet eller förståndet. I inbörderkriget både vinner och förlorar jag hela tiden.
Jag hoppas att de demoniska tankarna ska smyga sig iväg när det får dagsljus på sig. Frät bort. Frät bort.

Semester

Ungefär så här såg min Norrlandssemester ut.Pappa någonstans utanför Sundsvall.Mamma i Överturingen.