Blunda så finns jag inte

Semestern är slut sedan ett ganska bra tag tillbaka.
Hittills har det varit en fantastisk sommar.
Det har tyvärr varit litet bloggtorka. Jag har inte velat synas. Inte velat höras. Jag har skådat inåt. Jag har krupit ihop så mycket att jag nästan imploderat och använt mina blodådror som själsliga sovsäckar.
Jag har behövt lite sommaride. Och visst har jag lyckats ganska bra med att vila från exponering.
Men det är spännande det där med att vilja vara osynlig.
Jag ska nog i allmänhet försöka bli bättre på att ge mig själv den tiden.
Och snart börjar hösten, min favoritårstid. För hösten innebär förberedelse för vila. Det är det bästa jag vet.
Näst efter gnagare och synthpop så är jag väldigt fascinerad av förruttnelse.