På semestern övertalade jag mamma och pappa att åka på en liten avstickare till Sundsvall. Enkel resa är det runt 18 mil från Östersund. Jag ville hemskt gärna kolla in det övergivna mentalsjukhuset i Sidsjön. Det öppnade 1943 och var då ett modernt sjukhus.
På sjukhuset fanns plats för 902 patienter. På det psykiatriska sjukhuset i Sidsjön lobotomerades runt 700 personer. Det är väldigt svårt att föreställa sig att det är en metod som faktiskt användes.
Alla fönster och dörrar var ordentligt igensvetsade så att ingen skulle kunna komma in i de två övergivna byggnaderna. Kanske hade det gått bättre om jag kontaktat fastighetsägaren. Men det fanns inte tid till det, så jag fick snällt titta på de sorgliga byggnaderna utifrån istället.
Kanske var det lika bra, för det var en ganska tung och tjock stämning i området, även om de kringliggande husen var allt annat än övergivna. Men på något klyschigt sätt så kändes det som om ångesten satt sig i väggarna.
Jag vet att den psykatriska vården idag inte är den allra bästa, men någonstans gläder jag mig ändå åt att människor inte längre lobotomeras.
Även om jag inte kom in i byggnaderna, ja, förutom med överkroppen då jag försökte åla mig in genom en krossad ruta... så var det en väldigt stark upplevelse.
Vad är vård? Vad är undanhållande av människor som inte klarat av eller velat anpassa sig. Vad är friskt? Och vad är galet? Med de frågorna ekande i solljus och glassplitter ålade jag ut genom fönsterrutan. Jag kände mig dammig. Och litet äcklig som turistade i andra människors misär. En misär som inte skulle minska för att jag lät bli att uppmärksamma den.
Idag har ju sjukhuset stängts, men det finns istället rättspykiatriska regionkliniken i Sundsvall. Dit får jag med all säkerhet inte komma in även om jag skulle fråga.
Efter att jag kollat runt lite, andats under en tall och fotograferat litet åkte vi tillbaka till Östersund.
Vid en av dörrarna växer det blommor numera.
På semestern övertalade jag mamma och pappa att åka på en liten avstickare till Sundsvall. Enkel resa är det runt 18 mil från Östersund. Jag ville hemskt gärna kolla in det övergivna mentalsjukhuset i Sidsjön. Det öppnade 1943 och var då ett modernt sjukhus.
På sjukhuset fanns plats för 902 patienter. På det psykiatriska sjukhuset i Sidsjön lobotomerades runt 700 personer. Det är väldigt svårt att föreställa sig att det är en metod som faktiskt användes. 
Alla fönster och dörrar var ordentligt igensvetsade så att ingen skulle kunna komma in i de två övergivna byggnaderna. Kanske hade det gått bättre om jag kontaktat fastighetsägaren. Men det fanns inte tid till det, så jag fick snällt titta på de sorgliga byggnaderna utifrån istället. 
Kanske var det lika bra, för det var en ganska tung och tjock stämning i området, även om de kringliggande husen var allt annat än övergivna. Men på något klyschigt sätt så kändes det som om ångesten satt sig i väggarna. 
Jag vet att den psykatriska vården idag inte är den allra bästa, men någonstans gläder jag mig ändå åt att människor inte längre lobotomeras. 
Även om jag inte kom in i byggnaderna, ja, förutom med överkroppen då jag försökte åla mig in genom en krossad ruta... så var det en väldigt stark upplevelse. 
Vad är vård? Vad är undanhållande av människor som inte klarat av eller velat anpassa sig. Vad är friskt? Och vad är galet? Med de frågorna ekande i solljus och glassplitter ålade jag ut genom fönsterrutan. Jag kände mig dammig. Och litet äcklig som turistade i andra människors misär. En misär som inte skulle minska för att jag lät bli att uppmärksamma den.
Idag har ju sjukhuset stängts, men det finns istället rättspykiatriska regionkliniken i Sundsvall. Dit får jag med all säkerhet inte komma in även om jag skulle fråga.
Efter att jag kollat runt lite, andats under en tall och fotograferat litet åkte vi tillbaka till Östersund. 
Vid en av dörrarna växer det blommor numera.
