På semestern övertalade jag mamma och pappa att åka på en liten avstickare till Sundsvall. Enkel resa är det runt 18 mil från Östersund. Jag ville hemskt gärna kolla in det övergivna mentalsjukhuset i Sidsjön. Det öppnade 1943 och var då ett modernt sjukhus.
På sjukhuset fanns plats för 902 patienter. På det psykiatriska sjukhuset i Sidsjön lobotomerades runt 700 personer. Det är väldigt svårt att föreställa sig att det är en metod som faktiskt användes.
Alla fönster och dörrar var ordentligt igensvetsade så att ingen skulle kunna komma in i de två övergivna byggnaderna. Kanske hade det gått bättre om jag kontaktat fastighetsägaren. Men det fanns inte tid till det, så jag fick snällt titta på de sorgliga byggnaderna utifrån istället.
Kanske var det lika bra, för det var en ganska tung och tjock stämning i området, även om de kringliggande husen var allt annat än övergivna. Men på något klyschigt sätt så kändes det som om ångesten satt sig i väggarna.
Jag vet att den psykatriska vården idag inte är den allra bästa, men någonstans gläder jag mig ändå åt att människor inte längre lobotomeras.
Även om jag inte kom in i byggnaderna, ja, förutom med överkroppen då jag försökte åla mig in genom en krossad ruta... så var det en väldigt stark upplevelse.
Vad är vård? Vad är undanhållande av människor som inte klarat av eller velat anpassa sig. Vad är friskt? Och vad är galet? Med de frågorna ekande i solljus och glassplitter ålade jag ut genom fönsterrutan. Jag kände mig dammig. Och litet äcklig som turistade i andra människors misär. En misär som inte skulle minska för att jag lät bli att uppmärksamma den.
Idag har ju sjukhuset stängts, men det finns istället rättspykiatriska regionkliniken i Sundsvall. Dit får jag med all säkerhet inte komma in även om jag skulle fråga.
Efter att jag kollat runt lite, andats under en tall och fotograferat litet åkte vi tillbaka till Östersund.
Vid en av dörrarna växer det blommor numera.
På semestern övertalade jag mamma och pappa att åka på en liten avstickare till Sundsvall. Enkel resa är det runt 18 mil från Östersund. Jag ville hemskt gärna kolla in det övergivna mentalsjukhuset i Sidsjön. Det öppnade 1943 och var då ett modernt sjukhus.
På sjukhuset fanns plats för 902 patienter. På det psykiatriska sjukhuset i Sidsjön lobotomerades runt 700 personer. Det är väldigt svårt att föreställa sig att det är en metod som faktiskt användes. 
Alla fönster och dörrar var ordentligt igensvetsade så att ingen skulle kunna komma in i de två övergivna byggnaderna. Kanske hade det gått bättre om jag kontaktat fastighetsägaren. Men det fanns inte tid till det, så jag fick snällt titta på de sorgliga byggnaderna utifrån istället. 
Kanske var det lika bra, för det var en ganska tung och tjock stämning i området, även om de kringliggande husen var allt annat än övergivna. Men på något klyschigt sätt så kändes det som om ångesten satt sig i väggarna. 
Jag vet att den psykatriska vården idag inte är den allra bästa, men någonstans gläder jag mig ändå åt att människor inte längre lobotomeras. 
Även om jag inte kom in i byggnaderna, ja, förutom med överkroppen då jag försökte åla mig in genom en krossad ruta... så var det en väldigt stark upplevelse. 
Vad är vård? Vad är undanhållande av människor som inte klarat av eller velat anpassa sig. Vad är friskt? Och vad är galet? Med de frågorna ekande i solljus och glassplitter ålade jag ut genom fönsterrutan. Jag kände mig dammig. Och litet äcklig som turistade i andra människors misär. En misär som inte skulle minska för att jag lät bli att uppmärksamma den.
Idag har ju sjukhuset stängts, men det finns istället rättspykiatriska regionkliniken i Sundsvall. Dit får jag med all säkerhet inte komma in även om jag skulle fråga.
Efter att jag kollat runt lite, andats under en tall och fotograferat litet åkte vi tillbaka till Östersund. 
Vid en av dörrarna växer det blommor numera.
4 kommentarer:
Det är nog lika skönt att det här sjukhuset är nedlagt. Var väl inte drömstället precis. Min mamma var intagen där några gånger och hon var fullständigt livrädd för att behöva komma det. Så det skedde väl med eller utan hennes medgivande. Så du har nog väldigt rätt i det du kände. Att stället inte kändes bra, att ångesten satt kvar i väggarna.
Frånsett det önskar jag dig en fortsatt bra jul.
MVH Stella
Fast om man kommer till något litet gruppboende, eller tittar till utskrivna gamla patienter som bor på gatan eller i någon husvagn, med alkohol och drogberoende utöver deras diagnos, på grund av platsbrist i "dagens" psykiatri, då finns en hel del ångest där också. Så även på rpk dit sidsjöns verksamhet är flyttad.
Lobotomin var en metod som tyvärr blev överanvänd, och ibland använd på de som inte skulle ha den. Mycket en ekonomisk faktor kan jag tro. Precis som idag, med nedläggningen av alla sjukhus. Först ville inte staten betala, sedan inte landstingen.
Lobotomin skulle egentligen utföras av neurokirurger på de allra mest psykotiska/sjuka då medicin inte fanns. Så var det inte alltid. Kapculotomin däremot som används även idag kan som lobotomin kunde, ta bort symptomen helt. Kapculotomin är en säkrare och mer precis metod.
Läkaren använder inte leukotomen ex. Och kapar inga förbindelser i frontalloben.
Och vad ångest beträffar hör det liksom oftast till många diagnoser.
Jag vill väldigt gärna åka dit. Du har inte kommit in, vid något senare besök?
Nu har dem ju dock helrenoverat och byggt om husen så spår av mentalsjukhuset finns fysiskt inte längre kvar, men sanningen är den att vad som än hände innanför dessa dörrar är fortfarande ångestladdade och kvar finns en psykisk känsla av hopplöshet och sorg. Jag vy, för just i detta nu så ligger jag i sängen i huset 3e uppifrån. Vackra lägenheter som sagt, men tyngden av dess förflutna ligger kvar.
Skicka en kommentar