Varför är jag sämre än andra?Varför kan jag inte tro på alla människors lika värde?
Varför är jag så fullkomligt övertygad om min egen värdelöshet?
Mitt i virrvarret av ingenting hittar jag inte ens pennor. Trassliga bokstäver vet inte var de ska ta vägen.
Jag gör ont.
Jag är en svulst i universum som skaver. Skaver, skaver, skaver i universumsnäckan. Men jag blir ingen pärla.
Jag vet att jag inte kan tänka så.
Men det är så det känns.
Som ett inbördeskrig, en allvarlig dragkamp.
Värdelös, lat, fel, ful, svag, dålig och ännu mer värdelös. Så får man inte tänka om sig själv. Det har jag ju bestämt. Det har jag ju kommit överens med mig själv om. Ändå viskar någon om det där värdelösa.
Alla universums varelser är perfekta. Utom jag; universums lever och tarmar.
Värdelös verklighet. Jag hoppas att någon ska förlora. Vanvettet eller förståndet. I inbörderkriget både vinner och förlorar jag hela tiden.
Jag hoppas att de demoniska tankarna ska smyga sig iväg när det får dagsljus på sig. Frät bort. Frät bort.
2 kommentarer:
Men.. men, det är ju JAG som är universums största fel och misstag!? Hur vågar du göra anspråk på min med myckon slit och ångest norpade titel.
Nej. Men det var intressant att läsa en beskrivning av och om dig som lika gärna skulle kunnat vara skriven av och om mig. Känns lite tryggt på något sätt att veta att jag inte är ensam. Kanske kan det kännas lite tryggt för dig också?
Men shit. Det känns väldigt fint i det ofina att inte vara ensam med alla värdelöshetstankar.
Jag känner mig alltid negativ och dålig som tänker så... när det samtidigt finns så mycket gott i världen. Men att vi är fler som tänker på samma sätt bekräftar ju bara det allmänmänskliga i det hela. Och det känns faktiskt tryggt på något sätt.
Tusen tack att du delade med dig av dina tankar. Det värmer otroligt.
Skicka en kommentar