Att våga be om hjälp

Jag är duktig. Jag vill klara allt själv och mot bättre vetande och övertyglese så tror jag i smyg att ensam är stark.
Så är det inte.
Jag är ensam och rädd.
Med bilen på verkstan och ett bilberoende arbete fick jag låna företagets bil. Naturligtvis bra på alla sätt, förutom att jag haft körkort i ett och ett halvt år och fortfarande inte är någon bilguru.
Företagets bil är fin Opel, ny och pigg till skillnad från den välbekant knarrande Hondan. Igår spenderade jag säkert minst 30 minuter med att ta mig in och ut från parkeringsplatsen utanför jobbet. Jag skämdes, kände mig dålig, svettades och bara hoppades att jag skulle vakna upp från mardrömmen... Men sen klarade jag det. Allt gick bra och det slutade regna.
Idag var det dags att köra igen. Men nu svalde jag stoltheten.
Jag bad om hjälp att backa ut bilen på parkeringen!
Det var inte ens hemskt att göra det. Ingen tyckte ens att det var märkvärdigt. Det kändes bara bra att erkänna för mig själv och alla andra att jag inte är världsmästare i fordonsmanövrering... Det kändes utmärkt att erkänna att jag inte är perfekt.
Jag ska träna mer på att våga be om hjälp... istället för att svettas ned lakan, andas och noja, för jag är så lättad.