Konsten att uppleva ett fynd

Det ser inte mycket ut för världen.
Blött, sönderregnat, flagat, klottrat, krossat av tiden, ätet av vädrets lek, eldat och uppbullat med sopor så finns det ändå inget jag kan komma på som gör mig lyckligare än övergivna, bortglömda och för många oönskade hus.Det här hittades i lördags. Jag satt i bilen och ville mest spy av min huvudvärk. Men jag tyckte samtidigt att jag behövde komma ut trots ljuskänslighet och en svikande hjärna. Om inte annat i ångestdämpande syfte.
Då huset hittades försvann huvudvärken och kräksuget i nästan en timme. Eller det mildrades åtminstone en smula. Malmö är fantastiskt bara man tittar på litet andra ställen än Möllan, Västra hamnen eller för all del Värnhem. Inget fel på Malmö. Inget fel på Skåne. Inget fel på civilisationen i allmänhet. Men den kanske inte fyller alla våra mänskliga behov. Den fyller åtminstone inte alla mina behov.Alla renoverade hus och alla polerade och designade ytor kan stundtals bidra med en äcklande mättnadskänsla. Trots att ytorna är perfekta är det inte tillräckligt. Det är de här husen som jag vill ha.De utochinvända husen ser så råa och kaxiga ut där de står.
Nakna i november och bara suckar åt mänskligheten.
Och där kan jag få trava bland sopor och vara lika lycklig som tjuren Ferdinand under sin korkek.
Typ precis så känns det.

Så är man anmäld till Broloppet

För att visa för mig själv att jag tänker bry mig om mig själv på allvar har jag nu anmält mig till Broloppet.
Jag ska springa över två mil. Jag kommer att göra det. Och träningen dit kommer att vara tid som investeras i mig själv. Och jag ska inte jobba utan ta det lugnt. Och i lugn och ro se till att jag segar mig över den där bron.
Det lovar jag.

Worship him

Efter två migräniga dygn och en hel söndags arbete var jag värd att uppsöka Kulturbolaget.
Samael såg jag på Wave Gotik Treffen, men det var mycket mycket bättre nu på KB.
Det var kul att få se Mas, basisten i Samael spela Into the Pentagram och vara glad. Det är inte så ofta man ser så kallat arga musiker glada på scen. Men jag blir verkligen glad av det. Det är ingen begravning när det är livespelning. Alla är glada och det är verkligen okej att bandet visar det också. Även om man hållit på sedan 1987.Paradise Lost har jag inte sett sedan Arvikafestivalen 1999 och jag hade aldrig vågat hoppats på att det skulle vara så här bra.
Jag är så sagolikt nöjd.
Jag är tacksam över att jag bor i en stad dit bra band kommer och att de gör bra spelningar.
Jag är tacksam över att jag har pengar och möjlighet att gå och se så många konserter som jag gör.
Jag är verkligen lycklig över det.
Men däremot, hoppas jag att min nya hälsosamma livsstil kommer att innebära att jag årminstone ibland kan använda öronproppar. Det är hemskt dumt att låta bli. Men det har bara inte blivit av att jag lagt mig till vanan att använda sådana där proppar. Och jag känner allt oftare att mina öron sviker mig.
Men just nu kan jag bara tycka att det är så otroligt värt det.

Det där med hälsan

Mina avsikter om ett väl utfört arbete är ambitiösa och på alla sätt beundransvärda. Jag försöker.
Jag försöker verkligen.
Jag gör mitt bästa.
Min kropp tycker inte om det.
Och nu är gränsen nådd. Efter två veckors influensa, varav en vecka sjukskriven börjar jag känna mig litet bättre och jobbar på...
Tills 2009 års stora plåga åter väljer att hemsöka mig.
Migränen.
Huvudvärk. Jag sätter mig i bilen och kör nio mil hem. Kräks nästan i korsningarna, men kör hem.
Sedan blir jag liggande i två dygn. Ingenting hjälper. Jag kan inte äta eller dricka utan bara kräks. Inga tabletter hjälper mer än en timmes lindring.

Nu ska jag verkligen rannsaka mitt liv på allvar.
Så här skulle det ju iallafall inte bli.
Jag skulle inte sitta med ont i magen som vara en tickande bomb som när som helst kan brisera i migrän.
Jag ska ta hand om mig själv.
Och nu är det på riktigt.
Hej då karriär.

Några höns

För att lyckas med det jag vill måste jag kunna se mig själv lyckas.
Men jag vet inte hur jag gör.
Jag får inte fram en enda lyckosam bild.
Jag får bara fram en känsla av förkylning, magsår och stress.

Det var inte alls så här det skulle bli.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.

Jag som bara ville ha ett hus av trä och några höns...

Dam över bord

Feber. Jobb. Oro.
Jättedålig kombination.
Jag tror att jag ska dö vilken sekund som helst. Skitlöjligt.
Men också sant. Jag slängde vaccinationserbjudandet i papperskorgen bredvid brevlådan och läste det aldrig. Det hade ju varit så ironiskt om jag dog av svininfluensan. Men troligen är det något mycket allvarligare. Det gör ont i kroppen och jag känner mig svag. Och febrig.
Ge mig styrka.

Prodigy

Man kan tycka att en söndag, i hamnen i Köpenhamn ska utgöra grogrund för en trött och seg konsert.
Man kan tro att män som startade ett band 1990 ska ha tappat glöd och energi.
Det kan också vara helt fel.
Trots skyhöga decibeltal och en ihållande dövhet är jag så sjukt nöjd.
Prodigy var så sjukt bra.

Jag vill ha mer information

Jag skulle så gärna vilja veta hur den här till åren komna motionscykeln kom att stå parkerad i supercentrala Malmö förra veckan.
Motionscykeln var omsorgsfullt låst vid ett cykelställ så att ingen skulle trampa iväg på den.
Mig veterligen är inte motionscyklar det mest stöldbegärliga godset i landet.
Men vad vet jag.
Jag är bara nyfiken. Och det smärtar mig att den här historien nog kommer att fortsätta att vara ett frågetecken.

Det är jag värd

Idag undrar jag hur många nyanser av grått det finns.
Men jag kommer inte att gå utanför dörren för att ta reda på det.
Istället tokjobbar jag.
Skriver så att tangenterna svettas.
Och piggar upp mig själv med ett glas vin.

Den globala mörkrädslan

Idag gick solen aldrig upp. Jag försöker lära mig att leva med att det inte alltid kan vara ljust. Att mörkret måste få komma och få stanna ett litet tag.
Jag ska inte fly utan ta del av det.
Sjunka in i det.
Lära mig att uppskatta det istället för att förneka och skrämmas av det.

Jag blir så ledsen av alla ständigt lysande lampor. All dag-simulering. All påklistrad framtidstro och sken av att alltid vara på topp. All framtvingad prestation och all krystad utveckling.
Alla gatlyktor lyser hela tiden och vi förväntas marschera framåt...
Utan att vi tänker på vad som är målet.
Är framåt och uppåt ett mål?

En värld som inte får vara mörk kan inte hålla i all evighet.
Jag tror inte att allt kan gå framåt hela tiden. Tillväxten i samhället kanske kan öka till en viss gräns, men kan den verkligen öka i all oändligthet.
Och vill vi det?
Jag vet iallafall att jag inte vill det.
Jag vill få låta det vara mörkt ibland. Mörkt, eftertänksamt och ingenting. Hur plågsamt det än är så tror jag att det är där någonting nytt kan börja.
Jag måste ligga under en filt i ett par dagar ibland. Mina tankar måste processas, förmultna. Jag vill ha ett tydligare mål än framåt.


Vi är rädda för mörkret. Vi är rädda för balans. Samhället föraktar det fula och förruttnande. För att gråsuggor inte är så söta, men utan dem skulle jorden inte vara någonting...
Vi föraktar döden och det fula. Sminkar, parfymerar och asfalterar över det ojämna, det mörka och det fula. Vi kan inte fortsätta att leva i en konstant ljus värld. Och visst kan det vara otäckt med det okända, men det är också där det finns något att utforska.

Mörkerföraktet kommer att bli vår död. Och bara för att döden inte är lika glamourös som hollywoodfruar eller idoldeltagare betyder det inte att vi kan bli av med den. Där under alla mattor ligger vi andra, vi som blivit undansopande. Vi som sjunger falskt och ligger under mattorna och smider planer tillsammans med gråsuggorna.
.

Fredag den trettonde

Min syster är stark.

Det är inte jag. Jag är nog den minst stresståliga människan i världen. Jag får hjärtklappning för allt. Oroar mig för minsta lilla.
Vaknar 20 gånger per natt om jag ska köra en obekant sträcka. Måste förbereda mig mentalt för alla telefonsamtal, måste le och tacka hela tiden, inte vara i vägen.
Och så vidare.

Det har varit en fruktansvärt plågsam vecka.
Både på jobbet och inte-på-jobbet.
Utsikter och insikter som kommit till mig har varit smärtsamma. Men det ska väl göra ont om det ska verka...
Men nu känns det litet bättre. Jag vet vad jag ska stressjobba med under helgen och ... livet kommer att ordna sig.
Det finns kloka människor och krafter som hjälper mig att höra min inre röst som inte alltid är så högljudd som jag skulle vilja.
Men jag jobbar på det.
Även om jag inte lägger allt mitt krut på att vara alla andra till lags. Jag hatar den egenskapen hos mig själv och lovar att försöka vara andra mindre till lags.
Sen stressar jag vidare.
Men efter nästa vecka ska jag sluta med det.

Tatueringstips

Som plåster på såren fick jag en handgjord tatuering också. En tatuering gjord helt för hand, utan maskin. Det var inte plågsamt alls.
Jag kan verkligen rekommendera handtatuering. Trevligt, tyst och i det allra närmaste smärtfritt!
Så fantastiskt att få prova på massa nya roliga saker.
Även om allt känns trist så händer det att portar till nya världar öppnar sig.
Bild på det färdiga resultatet kommer.

Den jag är

Jag försöker pigga upp mig själv med fruktläppglans.
Sedan med bärläppglans.
Men när vare sig jordgubbsdoft eller mangosmak kan tvinga mungiporna mot skyn letar jag nya kickar.
Barnfilm, te, varma strumpor, långpromenader och bubbelbad.
Jag myser.
En liten stund.
Men sedan vaknar det där projektet någonstans långt långt inne i djupaste hjärnan. Jag måste ha något mer. Jag älskar glasyr, kaninungar och mjuka koftor. Men jag behöver balans. Jag behöver kranium, blod och smärta också.
Det var bara att boka tid för att få litet... balans.
Och att åter få ställa frågan.
- Varför gör jag det här.
Sedan får jag ändå ingen vidare dialog med mig själv. För det är bara impulser och en känsla av "jag-vet" och det är ingenting att diskutera eller intellektualisera emot.Ett gammalt självskadeärr har suttit och irriterat mig på min högra överarm sedan jag var sexton och ledsen. Landsting och sjukvården hävdade att man inte kunde åtgärda det. Jag har försökt acceptera det. Ärr anses fult, misslyckat och tecken på att något gått snett. Så kan man se på det. Eller så kan man vända det hela och göra konst av det. Göra det till sitt. Låta det fula bli fint då jag själv tar makten över det.Metoden skulle vara väldigt skonsam.
Ett livets träd med snirklig topp och djupa rötter skissades upp på min arm. Sedan lade jag mig på en brits och blundade. Ett glödande operationsredskap med en tråd på 1200 grader Celsius brände in mönstren på min kropp. Det gjorde ont. Men stundtals nästan uthärdligt. Jag har inte så mycket att jämföra med så jag vet inte vad skonsamt är. Och jag hade bestämt mig för att det var görbart.
Brännsmärtan var stickande, plågsam. Jag började skaka och fick flera gånger koncentrera mig på att inte skaka. Medan Eddie bränner in mönstren på min allt rödare arm gör det faktiskt så ont att en tår nästan kryper fram i ögonvrån. Jag skakar. Vågar inte kolla. Hela rummet luktat bränt kött.
Efter en stund börjar jag svettas ordentligt. Britsen klibbar och jag vet inte var jag ska ta vägen. Så jag ligger kvar och undrar vad jag gör här. Men ångrar mig aldrig.
Jag måste leta litet under huden för att hitta mig själv. Men jag vet inte om hela jag var där den här gången heller.
Och så är det alltid skönt att känna att jag klarar av det.
Nu häller jag väteperoxid i såren så att det bubblar som Samarin två gånger om dagen. Och jag känner mig alldeles nöjd med mig själv.

Produktionskramp

Det går så sjukt segt framåt. Jag är ensam. Jag är hejdlöst ensam på kontoret. Det är mörkt. Ingen av dem jag ringer till för att intervjua eller boka intervju med svarar. Jag blir stressad till tusen. Jag vill bara lägga mig under en sten och konvertera till gråsugga.
Eller så vill jag hitta en väg ut ur det här.
Jag har provat promenad i ljuset, massa frukt, massa positiva tankar, kaffe, negativa tankar, tokskriva, fråga om hjälp... Men det är bara så mörkt och ensamt. November är jobbigt. Men jag har inte givit upp att det kommer att komma något bra ur det här.

Då blodet stelnat

Ibland (nu) känns varenda tanke betongtung att tänka. Varje andetag fullt av damm och inget i hela världen andas glam och lust. Må så vara. Det går över men jag vet inte hur.
Det är ensamt på kontoret och jag väntar på att inspirationen eller iallafall jävlaranammat ska slå till som ett baseballträ i bakhuvudet. Jag har väntat nästan hela dagen. I väntan på blomstertid i sinnet roar jag mig med att göra fåniga internettest.

Hur gammal är du om fem år? 33 nästan.
Vem var den senaste du träffade? en av säljarna på jobbet
Hur lång är du? 174
Vilken var den senaste film du såg? Råttatouille
Vem ringde du senast? En MC-skola i Ystad
Hur löd ditt senaste sms och till vem? primör, till Jonas
Vad är dagens planer? Skriva klart tre artiklar
Föredrar du att ringa eller skicka sms? det beror på syftet och om det är kallt. smsa med vantar är svårt
När såg du senast din mamma? Första september. Alldeles för länge sedan
Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Ganska nygifta
Vilken ögonfärg har du? Blå
När vaknade du idag? Gick upp 07.25 efter minst en timme av helsjuka drömmar.
Vilken är din favoritplats? Där det är varmt och lugnt
Vilken plats föredrar du minst? Där det är kallt, instängt och många barn
Var tror du att du befinner dig om tio år? Långt från det tillstånd jag nu befinner mig i
Vad skrämde dig som barn? Mörkret, källare, mördare. Samma som nu.
Vem fick dig att skratta senast? Min syster
Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej
Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar
Sover du med eller utan kläder på dig? med kläder, men helst utan skor
Hur många kuddar har du i sängen? så många som möjligt, 3-12 stycken
Har du någon gång spytt på fyllan? ja
Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Beror på. Men är det inte snö så gärna barfota.
Är du social? Ibland.
Vilken är din favoritglass? Vaniljgräddglass
Vad skulle du göra om du vann en miljon? Betala av mina skulder. Köpa ett litet hus och några höns och några getter.
Tycker du om kinamat? ja
Tycker du om kaffe? hemskt mycket
Vad dricker du till frukost? kaffe, te eller vatten
Kan du spela poker? Nej
Känner du någon med samma födelsedag som din? Nej, men jag har alltid önskat mig en låtsastvilling!
Kan du några andra språk än svenska? Hjälpligt, men det är inte okej att vara född på 80-talet och bara kunna svenska så ja visst kan jag massa språk.
Har du någonsin åkt ambulans? Tyvärr inte
Föredrar du havet eller en pool? havet
Vad spenderar du helst pengar på? Resor, allt som känns roligt och rätt
Äger du dyra smycken? Jag har ett halsband som nog kostade nästan 200 kronor. Det tycker jag är ganska dyrt
Vad var det senaste du stoppade i munnen? En pepparkaka (tjuvstart av jesusfirande)
Vem är den roligaste människan du känner? Det måste vara jag själv, hahaha.
Välj ett ärr på din kropp? Ett nygjort ärr som jag betalade för. Cover-up för ett gammalt självskadeärr. Jag häller väteperoxid i såret varje dag för att det inte ska läka för snabbt. (Bilder och utvärdering av hela proceduren kommer snart)
Vad har du för ringsignal? Någon sony. Inte lönt att lägga ned tid på det där för mobilen är så hal och rymmer så ofta.
Vart togs din profilbild för din blogg? Hemma i köket av mig själv
Kan du byta olja på bilen? Jag vet inte, men jag ska prova snart för bilen ska besiktigas snart
Har du fått fortkörningsböter? Nej och jag kör aldrig för snabbt för det är bara puckat.
Vilken var den senaste bok du läste? "Det osynliga barnet" av Tove Jansson
Läser du dagstidningen? Tidningen??? Jag läser alla jag kommer över.. Tyvärr
Prenumererar du på någon veckotidning? Nej
Dansar du i bilen? Nej. Men jag tränar på mitt avgrundsvrål i bilen så länge jag bor i lägenhet
Vilken radiostation lyssnade du på senast? p1
Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Anteckningar från en intervju
När var du i kyrkan senast? Jag knep ett kulturpoäng då jag var inne i Domkyrkan i Roskilde sommaren 2008.

Att hitta rätt väg

Jag älskar de vägbeskrivningar jag får av människor som bor på landet.

- Kör till skogen tar slut. Sedan ser du ett hus med halmtak. Det är jättelätt att hitta.

- Sväng vänster efter två brevlådor. Sen ligger huset precis efter 70-skylten och längs grusvägen.

- Det ligger mitt inne i skogen. Det är inte alls svårt att hitta. Bara sväng vänster vid krönet och vid det stora träder så är det höger. Och om du ser kor på båda sidorna så ska du vända.

Det är som en saga.
Intervjuandet är skattletande.
Och ibland är jag nästan litet glad.

Att inte veta bättre

Pendlande är inget vidare. Jag har ofta en kliande hemlängtan hela dagen då jag inte är på hemmaplan. Men pendling har sina fördelar. Att tvingas in i en tågvagn med vem som helst ger mig insyn i andra människors liv.
Idag såg jag ett litet barn. Han åt äppelklyftor, satt på sitt säte och dinglade med fötterna. Hans mamma läste skvallertidningar. På sitt motoriskt omogna sätt pillade han in äppelbitar i sin lilla barnmun.
Jag tyckte om honom där han satt. Ensam, utan sin mamma som var upptagen med bantningstips drömde han sig bort.
Han klättrade upp och såg ut genom det otvättade tågfönstret med sina barnögon.
Då insåg jag igen att jag inte vill ha någon sån där filur själv. Även om han var söt, hade en trevlig mössa, var tyst och snäll. Även om jag befinner mig i högst barnafödande ålder.
Jag tyckte synd om honom. För där då hans blick for iväg över slätterna så tror han att allt är möjligt. Han tror att allt kommer att vara en lek för evigt.
Jag tyckte synd om honom för att han inte kommer att få uppleva det. Utan han kommer att få uppleva ångest, mobbing, tandläkare, skoldiscon, betygskrav och kanske kommer han at ångra sin existens.
I bästa fall hittar han ett sätt att stå ut med allt, att mellan allt elände försöka njuta av några stunder som är bra.
Jag tycker synd om honom för att han inte vet vad som väntar.
Jag tycker synd om honom för att han sitter där med sina små barnfingrar och pillar in äppelklyftor i munnen som om inga krig fanns.
Jag önskar att så få som möjligt fick uppleva det.
Samtidigt avundas jag honom litet för att han kan sitta där och pilla in äppelklyftor i munnen och se ut genom fönstret och tro att allt är möjligt. Han är liten, kanske tre år, söt och oförstörd. Tiden har inte rynkat hans hud och verkligheten har inte låtit honom sörja. Han är inte kantstött ännu. Han bara sitter där i sin overall och för stora skor som hans mamma hoppas att han ska växa i snart och vet inte bättre.

Kraniumsurfande

Kraniumsurfande är ett avbrott i ordninarie verksamhet till förmån för att via internet söka efter bilder och information om kranium och andra skelettdelar. Företrädelsevis från djur, men i viss mån även människor.

Mitt sjukliga läppglansberoende håller alltmer att transformeras in till ett kranium- och skelettberoende. Jag måste ha dem, se dem, känna på dem. Skelettet är så bräckligt, så fascinerande och så snyggt.
Glossig yta byts ut mot benhård substans. Inte för att ett beroende är bättre än något annat.
Men just nu finns inget bättre än kranium. Ingen bättre symbol för livet, döden, kärnan och ärligheten. Och för förgängligheten och svagheten i livlösa bentrabekler.

I söndags var jag ute och tittade på sälar. Levande sälar. Men mitt på kalla stranden har moder jord placerat ut en gåva till mig. Ett litet sälkranium. Det är inte i helt fotograferbart skick ännu. Till dess får det duga med ett icke-kranium.

En hyllning till gråheten

Det är en bluff att tro att livet är antingen bra eller dåligt.
Det låter som en klyscha, men det är sant. Inget är svart eller vitt. Extra sant nu då allt känns gränslöst grått.
Jag har fått förtroende att skriva för asschyssta Wowow. Jag får skriva vad jag vill nästan och det ska vara lustfyllt. Jag känner mig så hedrad, glad och som en människa med existensberättigande.
Men samtidigt är det ingen ordning på mig. Hemma är det kaos-kaos och då jag har två tuggor kvar av lunchen inser jag att mungböngroddarna definitivt är mögliga. Jag har tänkt på annat och groddarna har möglat ifrån mig. Det är bara att svälja och försöka be kroppen om ursäkt.
Det är en sorg att inte livet kan vara en orgie i muffins, kaninungar, vaniljdoft och fnitter. Det är ledsamt att inse att jag sover bort stora delar av livet, lägger pengar på toalettpapper, lägger tid på pendling och suckande. Det är det är samtidigt ett tankefel att tro att det ska vara antingen himmel eller helvete. Världen är cyklisk och förändring är jobbigt och förändring sker hela tiden.
Jag skriver några rader, kraniumsurfar, skriver och fokus går vilse igen.
Det är tråkigt att behöva inse att livet bara är en medioker, uppblandad grå sörja. Men det fina är att sörjan hela tiden förändras. Jag måste lära mig att leva i den här ständiga transformationen och förstå att det inte finns något som är konstant. Vare sig kaninungar eller mögliga luncher.Det är svårt.

Inre strider

Om inte helgen skulle spenderas på västkusten med synth och syster så skulle den0 utan tvekan spenderas här. Två dagars festival för 60 kronor. Bra syfte och massa obskyra band.
Men nu blir det Göteborg och det blir säkert också bra.