Jag känner mig liten. Maktlös. Värdelös. Som en skalbagge som väntar på att höra knastret, eller snarare dånet från det egna skalet som krossas under universums skosula.
Det är i det läget som jag tvingar mig själv att våldstro på reinkarnation för att inte kissa på mig.
Försöka le och verka le-vande. Och tänka att det snart går över och att snart är den här vårdfasen i mitt liv till ända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar