Ett permanent barn

Det bor en åttaåring i min kropp. Inte ett förvuxet foster och inte mitt inre barn heller. Utan ett personlighetsdrag i mitt blod. En åttaåring på krumelurpiller.
Skillnaden mellan att vara 27 och åtta år är att nu får jag köra bil, äta glass till middag om jag vill och jag behöver inte vara med på roliga timmen i skolan. Men jag behöver ändå inte vara vuxen. Jag behöver inte skaffa barn, hus eller fast jobb. Jag väljer att slippa. En livslång suck av lättnad.

Genom att inte skaffa några barn kan jag fortsätta mitt fria liv med sjuårsblå ögon som tittar på världen. Förutom ett par tjugosjuårscyniska blinkningar då och då...

Ingen kan ta mitt universum från mig.
Här är varje dag ett nytt land. Varje steg är början på ett nytt universum och varje andetag porten till ett annan dimension.
Det hittar jag inte i karriärshets, magsår eller en nybyggd villa.
Det gäller att hänga kvar vid den där känslan av nyutslagen blomma och evig gryning. Jag får inte dricka bort känslan. Det händer att den drunknar i bubbelvin eller förgiftas av vodka. Då bränner evigheten kalhyggen innanför revbenen. I det tomma gömmer sig barnet och jag försöker andas och helas för att hålla mig kvar i det universum jag har valt.
Men lever och reningsverk är kickass-maskiner och jag skakar av mig askan och tvångströjan av damm.
Och där är vingarna nyputsade och fjädrarna färgglada igen.
Det är då en ny arbetsvecka börjar. Då är det åter dags att trampa i landstingets kvicksand. Så börjar det om. Som en cirkel.
Det kanske inte kan vara evig gryning, men jag kan välja att inte åldras i förtid och kalla mig själv offer. Utan jag kan fortsätta att vara ett barn.
Det kan ingen stoppa.

Skalbaggetankar

Jag känner mig liten. Maktlös. Värdelös. Som en skalbagge som väntar på att höra knastret, eller snarare dånet från det egna skalet som krossas under universums skosula.
Det är i det läget som jag tvingar mig själv att våldstro på reinkarnation för att inte kissa på mig.
Försöka le och verka le-vande. Och tänka att det snart går över och att snart är den här vårdfasen i mitt liv till ända.

Energisparkrav

"Sleep and his half brother Death" av John William Waterhouse ger djup till min känsla.

Hela dagen har jag kämpat med mina ögonlock. Mot mina ögonlock. Gravitationen vill dra dem ned till jordens medelpunkt medan jag vill hålla dem öppna. Klara och vakna för intryck.
Jag har funderat skarpt på att spendera lunchen inlåst på toaletten för att kosta på mig en desperat tupplur. För att inse att jag inte orkar gå ned för trapporna. Och för att jag är rädd att inte vakna förrän mitt i natten.
Chefen påpekade att jag såg väldigt trött ut och borde gå hem tidigare.
Var tar all energi vägen? Vad gör bovar och banditer med den?
Jag måste se om mitt mentala hus efter alla tänkbara läckor för att behålla energin och någon slags livsgnista.
Men det gör jag sen... Först en liten siesta.