Det är jag mot kroppen. Vi kommer inte överens. Jag vill gärna vara brun. Då jag placerar min kropp i solen protesterar kroppen direkt. Den svettas och kivas med lågt blodtryck och toppar det hela sedan med panik. Då vinner kroppen och jag får gömma mig i skuggan och förblir likblek som en goth på 80-talet.
Jag vill träna. Det vill inte min kropp. Fastän det visserligen står 1-0 just nu till tanken eftersom jag tyckte att det var roligt att springa igår. Men det skulle inte chocka mig om det var ett undantag.
Jag vet att min kropp hänger ihop med min själ.
Jag vet också att det finns något som heter inbördeskrig. Speciellt just nu pågår ett sådant i den holistiska varelsen som min kropp och själ utgör.
Nu är det huvudvärken. Jag vill hur mycket som helst. Efter lördagens tur till Danmark och Kraftwerk har den följande veckans heltidsjobb toppats och garnerats med teaterbesök, konserter varje dag, minimalt med sömn och maximalt med kompishäng. Jag tycker det är roligt och vill ännu mer.
- Men lilla vän nu är det nog, försöker kroppen säga.
- Det går nog bra ändå din latmask, svarar hjärnan.
Och så fortsätter det.
Till idag. Jag kan inte röra mig. Det flimrar för ögonen och alla lukter gör mig kräksugen.
Jag vet att jag varit dum mot kroppen. Självklart har jag dåligt samvete för min nedprioriterade hydda. Jag försöker locka kroppen med vila i helgen. Vila mellan systerhäng, bröllop och Liseberg. Det fungerar inte.
Jag har ändå mutat kroppen med ett päron och tio minuters snoozande i morse. Jag är duktig på att skylla från mig. Det är naturligtvis de västerländska idealen om ett lyckat och äckelrikt liv som fått smittat mig med huvudvärk.
Förlåt kroppen, förlåt alla mina holistiska ideal.
Nästa vecka ska jag ta tag i det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar