De grå kulvertarnas andedräkt

Att arbeta i ett fyrkantigt hus med rätvinkliga rutiner och sparsamt utrymme för utmärkande eller avvikande beteenden, personligheter och vanor placerar en tjock hinna av klibbighet på min hud. En tjock och flottig hinna som hindrar min själ från att andas.
Det låter patetiskt, men det är bara plågsamt.
Alla kreativa invärtes blödningar gör att jag förblöder och drunknar samtidigt.

På den klibbiga hinnan av inrutade rutiner fastnar damm från avdelningskorridorer, intorkad handsprit och ångesten som släpper från väggarna och biter mig som löss.
Och betten kliar då jag kommit hem.
De grå kulverarnas andedräkt infekterar mina lungor. Smittar dem och jag känner mig sjuk.

Alla sjukdomsdiagnoser placeras in i fack och behandlingarna noga standardiserade. Det ska vara ett flöde av patienter och alla ska få samma vård.
Hur det blir med dem som inte passar in?
De som inte har någon ansvarig hemkommun och ingen bostad alls?

De anses jobbiga.
– Det är ett sådant krångel med sådana där.

När inte patienterna passar in i mallen blir det problem. Svårt och komplicerat.
Systemen är inte anpassade för den som inte passar in i ordinarie mall.
Patienter är för tjocka och får inte plats i rullstolarna, eller för smala så ortoserna inte passar, bor på fel ställe...
Varje människa är unik.
Men på sjukhuset är det ett problem. Borde vi inte lärt oss att hantera detta med många tusen år av läkekonst. Nej då, inte i rika Sverige med gratis sjukvård.

Hade världen känts lika fyrkantig och stram om våra hus, gator, möbler, fönster och allt annat inte var så kantigt. Utan om tingen hade rundare, ovalare och andra former än kvadrat och rektangel.
Det kanske är lättare att beräkna rektanglar och kvadrater än cirklar, men människor kräver mer än så. Det här samhällssystemet skjuter sig i foten.

Kvar är ljuden av odiagnosticerade suckar som studsar mellan kantiga sjukhusväggar.
Och min kreativitets dödsryckningar som sprattlar uppgivet.