Om den ångestfyllda insidan av en människomule

Inte på sex år har jag gjort en tandläkarundersökning.
Först hade jag inte råd och sen vågade jag inte gå dit.
Men med allt mod i hela kroppen tvingade jag mig till folktandvården Lorensborg.
Jag kände hur Karius och Baktus gymnastiserade vilt i käften. Och skämdes oerhört.
För att jag inte använt tandtråd och inte gjort som man ska. Efter sex år med tandställning och troligen jämtländskt rekord i spenderade timmar i tandläkarstolar så borde jag göra allt rätt.
Men tandborstens sällskapssjuka rop rår inte alltid på ögonlockens gravitation.

Väl hos tandläkaren håller jag på att kräkas av röntgenplåtarna, kvider vid beröring av varje tand. Svettas en liter.
Tandköttet blöder.
Jag föreställer mig hur jag måste dra ut varenda tand i hela munnen för de är ruttna och fyllda med amalgam, mask och kaksmulor.
Svettas en liter till.
Röntgenplåtsskyddet som ligger kring halsen ger mig panikartade kvävningskänslor och tårarna bara rinner. Skäms. Sen fortsätter jag att svettas och säger att det visst går bra när den snälla tandläkaren frågar hur jag mår.

Sen är det klart.
Jag har ett hål och ska komma tillbaka om en månad.
Sen får jag lova att använda tandtråd.
Objektivt sett kanske jag inte lever ett spännande liv, men för mig var det här den djupaste utandningen sedan jag tog körkort.
Naturligtvis lovar jag att använda tandtråd. Särskilt efter det här inköpet.