Jag vill vara en sportig person. Med överdimensionerade pendlingstider är det stört omöjligt både rent fysiskt och mentalt att klara av kickboxningsträningen. Så jag springer istället. Inte löpa. Inte jogga. Jag kallar det att springa för det låter bäst.
Jag hatar att springa för det är så tråkigt, men eftersom jag är en så sportig typ så tycker jag om det. Även om jag det bara är efteråt.
Jag springer väldigt sällan och väldigt långsamt.
Att jag knappt orkar långsamt masa mig fram fem kilometer i ett svep är sekundär information. Jag överdriver istället gärna min sportighet för att verka intressant. Och för att jag vill vara sportig. Andra saker som jag gör förutom mitt hejdlösa springande är att jag läser väldigt mycket böcker, bakar allt mitt bröd själv och jag tittar aldrig någonsin på TV.
Det är så klart bara ett önsketänkande. Lögn. En livslögn som jag hoppas att jag snart ska gå på själv. Att jag ska hitta mig själv där lycklig och pigg i ett elljusspår.
I verkligheten tittar jag visst på tv, läser böcker ibland, men somnar efter tio sidor och jag kan inte minnas när jag senaste bakade bröd.
Men igår hände det. Jag tyckte inte att det var tråkigt att springa. Jobbigt var det, men inte så där ohyggligt tråkigt och vedervärdigt som det brukar vara. Jag kände mig frälst och lyckan spred sig tillsammans med svetten på min bleka kropp.
Jag håller på att bli sportig, kanske till och med beroende av att springa, tänkte jag.
Vilken dröm.
Sedan åt jag pizza och glass på IKEA till middag för att inte göra för stor sak av det hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar