Mitt livs dyraste eftermiddag

Den kostade 1700 svenska kronor och stavades halkbana. Eller riskutbildning som det heter nuförtiden. Och det var faktiskt riktigt roligt.
Hädanefter kommer jag alltid komma ihåg att sätta upp en fot i taket då jag voltar med bilen och hamnar uppochned för att inte bryta nacken och tvingas spendera återstoden av mitt liv i rullstol eller inte alls.
Det går sjukt snabbt och jag får sladd även i 35km/h. Effektivt och roligt. Men dyrt.

Dagens andra stora förlust är inte av ekonomisk natur. Det är en upplevelsemiss. Jag missade jordbävningen i Skåne. Det är inte varje dag ett jordskalv väljer att placera sitt epicentrum 10km från Ystad och att Sulan och Flemming vaknar av att hela världen skakar. Inne i Malmö. Och jag missar det. Med hundra mil.
Jag saknar ord för att uttrycka min besvikelse.

Jag kände mig händig för en kort stund

Mellan körlektionerna försöker jag att göra annat än att plugga körkortsteori. Nu senast blev det en mössa. Den var litet klurig innan jag kom på att den inte skulle vara så smurfinspirerad. Framförallt på höjden. Men den är både mjuk, varm och hemmastickad så jag känner mig supernöjd.

Jag blev sjukt imponerad

Det är bara att bryta ihop och komma igen.
Nu får jag uppkörningstid den 8:e januari och det är inget att göra åt saken. Nu är det så. Och det kommer bli skitbra.
Skitbra är jag däremot inte på att backa runt hörn, men det ska jag bli.

Idag har jag varit på 83-årskalas hos släkting som bor i Nordannälden. I Östersund är det -15 grader medan det i Nordannälden är -21 grader. Där är bistrare på något sätt. Min släkting heter Staffan har köpt en laptop och en högtalare och jag och pappa försökte efter inmundigande av tårta att lära Staffan grunderna. Jag är så sjukt imponerad av den nyfikenheten och viljan att lära sig nya saker. Att vara rätt till åren och bli upprörd över hur svårt det är att få bredband i glesbygden och så vidare.
Jag hoppas innerligt att jag blir likadan.

Förra veckan var bättre

Det är roligare än det mesta att åka på kryssning till Finland och dricka Minttu och lyssna på Infected Mushroom. Slåss i korridoren och ha det finare än snus.
Dessvärre är inte Sulan med på bilden, vilket är beklagligt eftersom hon också var med på trippen. Men någon var ju tvungen att plåta eländet.
Gruppfoton är kanske litet töntigt, men väldigt trevligt om hundra år. Då man säkert dessutom inte kommer tycka att man är så våldsamt ful på alla bilder.
Glädje kommer och glädje går.

Varför går det så illa för mig

Utsikt hemma hos far och mor från niotiden i morse.

Det var inte för att det snöade enormt mycket eller att jag har lust att klaga på väglaget som humöret har sjunkit till rekordlåga nivåer. Alla har överlevt första dagen på min intensivutbildning till så småningom lycklig innehavare av B-körkort.
Det spelar kanske inte någon roll eftersom körskolan nu vägrar ordna uppkörningstid förrän i mitten av januari.
Det är helt fruktansvärt.
Jag har uppoffrat hela mitt umgänge i Malmö, inklusive en konsert med Welle: Erdball nästa lördag och nu vill de att jag ska stanna kvar här i all evinnerlighet bara för att de inte ordnat med uppkörningstid.
Jag har för fan åkt över hundra mil för att få detta avklarat på kortast och minst smärtsamma tid.
Jag har lånat en stor summa pengar för att kunna klara av detta. Jag vill inte ha körkort för att vara fyllechaffis eller sitta och glida i nån jävla bil på fritiden. Jag vill ha körkort så att jag kan få ett jobb.
Arbeta.
Man ska inte se sig själv som ett offer, men jag kan inte låta bli att undra vad jag gjort för ont?
Vi får se hur det går imorgon. Nu ska jag vara besvärlig för allt vad jag är värd.

Musikdokumentärfilmfestivalprogramsskribent

Jag har fått extrajobb. Jag ska skriva programmet till Music Docs musikdokumentärfilmfestival och ska intervjua regissörer och skriva spännande texter om film.
Det känns litet bra. Något positivt har hänt och jag håller hårt i det så att knogarna vitnar och jag försöker le oavbrutet för att det ska synas att det är värt att placera positiva saker på mig och att jag inte bara är sur.

Vem bor i köket?

Jag vet inte om det är för att jag ser allt sämre. Och för att närsynta ofta ser sämre i mörker (iallafall enligt min bibel Körkortsboken) som jag tycker att mörker blir alltmer påtagligt.
Mörkret lämnar mig inte alls på samma sätt lika i fred som det gjorde för något år sedan. Mörkret tafsar på mig och kryper närmre. Jag börjar på allvar tro att jag hade nattlampa under min tidiga uppväxt i livmodern. Eller så är det bara att uppväxten i en stad är synonymt med den ständiga närvaron av elektriska ljus. Det är aldrig mörkt. Det behöver åtminstone väldigt sällan vara mörkt. Sedan snart hundra år har det aldrig behövt vara mörkt. Förbannade elektricitet. Mörkret och tystnaden är ingenting som varje litet knytt måste göra upp med längre. Men jag tycker ändå det är otäckt. Kanske som en historisk sympati, för människorna som var rädda för vargar och det oändliga mörker som faktiskt fortfarande finns där ute. Eller så är det bara ännu en noja.

Jag gruvar mig för att det ska bli mörkt. Jag har alla lampor tända. Hela tiden. Klimatkorkat och samvetet piskar mig, men det är i alla fall ljust. Och det är inomhusmörkret som skrämmer mig. Jag ser det här som ett personligt nederlag, att jag inte klarar av att vistas ensam i mörker. Jag skulle inte på några som helst villkor gå in i ett rum utan att tända lampan. Man vet ju aldrig vad som kan bo i köket, eller på toa, eller i något annat rum.
Jag har inte varit så här rädd då jag sovit ensam i husvagnen på Ven. Där är mörkt och det bodde koltrastar ett par decimeter från mig och de har förmågan att ge ifrån sig ljud som man som stadsbo inte kunde föreställa sig. Under husvagnen bodde igelkottar som smaskade sniglar och annat nätterna genom. Till höger om husvagnen bodde getterna och fåren som pratade med varandra och prasslade i vegetationen. På taket bodde fåglar och ibland kom en katt och trampade på taket. Jag kunde höra båtarnas ljud från hamnen. Stjärnorna lyste så klart att jag nästan kunde höra hur de sprakade. Buskarna som omfamnade husvagnen dansade med vinden och det var aldrig tyst. Och det var mörkt. Men då var jag inte rädd. Inte som jag är inomhus. Inte i närheten av den mörkrädsla som spökar i staden. Och det är inte tyst i staden heller, men det är andra ljud. Ljud som jag borde vara mer van vid. Jag är ändå rädd. Svettigt och stirrigt rädd.
Och nu är Jonas bortrest med jobbet och ensamheten och mörkret blir så där plågsamt närvarande och jag måste lyssna på Öresundsradion hela natten och går upp i gryningen för att kunna ta del av dagsljuset och den imaginära trygghet som det ger mig. Det borde vara förbjudet med ensamhet. Eller egentligen gör det bara så ont att erkänna att jag inte klarar av den.
Det är fortfarande ett tag kvar till skymning.

Jag paniksvängde ut på en åker...

Livet går vidare. För varje dag blir jag äldre och inte hinner jag uträtta så mycket för det. Särskilt inte nu, när negativa november precis övergått i deprimerande december. Men här tjänar inte gnäll någonting till. Är du arbetslös betyder ditt skrik ingenting.
Dagarna innehåller mest körkortsboken, men också litet prov på datorn. Det är segt. Föga otippat är det litet segt.

Men idag har jag iallafall övningskört.
Jag höll på att krocka med ett stillastående rådjur. Det bara stod där i beckmörkret längs vägen och såg så mjukt ut och jag ville liksom klappa det. Sen kom jag på att jag satt i en bil och rådjuret avvek från platsen. Med full hälsa.
Rådjuret hade så fina små ögon och såg mjuk ut. Rådjuret på bilden är troligen inte samma rådjur som jag mötte. Blir inte djur mörkrädda...
Sen körde jag vidare. Missade en avtagsväg och paniksvängde in på en åker. Det var inte min bästa sväng kan jag ju säga.
Inga vagnskador uppstod. Åtminstone inte vad jag kunde begripa. Det var mörkt. Det regnade och de nypåtagna vinterdäcken skar djupt ned i terrängen. Jag fruktade att bonde med grep skulle gå man ur huse och förvandla mig till slarvsylta.
För att så snabbt som möjligt avvika från platsen kastade jag mig ut ur fordonet och lät min handledare reda upp situationen.
Sen körde jag skamset hem.

Om spökena i sovrummet

Det började för någon månad sedan. Då jag sovit dåligt i sovrummet länge. Både jag och sambon somnade i soffan och låg och trängdes till långt inpå småtimmarna. Inte ens den nyinköpta sängen var lockande nog för att sova i sovrummet. Det kändes inte bra.
Sedan en natt. 01.08. Då vaknar vi av en högljudd smäll. Det visar sig vara en plastskiva som stått hoprullad i över ett år behagar slå sig fri från sina tejpbojor och den ger från sig ett ljud som påminner närmst om ett pistolskott, bredvid sängen. Jag vaknar, sätter mig upp och gallskriker rakt ut. Så som jag aldrig skrikit innan. Av skräck.
Jag sansar mig. Det är tvåtusenåtta. Jag är tjugosex. Jag ska föreställa vuxen. Det finns ingen som gör något sådant. Det är bara påhitt. Det är bara för att jag vill vara som Fox Mulder. I want to believe. Och visst är det så. Visst vill jag tro. Visst vill jag tro att livet inte tar slut bara för att de biologiska processerna avtar. Visst vill jag tro att det finns något som en själ som överlever den sumpiga kroppen. Men jag vill inte att en av dessa överjordiska själarna ska bo i mitt sovrum och väcka mig med practical jokes bara för att jag ska få tro precis som Mulder. Och om det nu skulle vara så hade jag inte velat ge ifrån mig ett avgrundsvrål som en zebra som dras ned i det dyiga vattnet av en krokodil...

En annan natt.
Jag har lagt mig för att sova. Jonas påpekar en skugga i taket.
En röd fjäderboa som jag svept runt en lampa bildar en skarp skugga i taket.
Skriket kommer tillbaka. Det där avgrundsskriket som jag hoppas att jag aldrig ska behöva höra mig själv skrika igen.
I taket ser jag skuggan av Liemannen som står med en ett vapen i högsta hugg och ser ned på oss som ligger i sängen.

Efter det har det inte känts bra.
Och ikväll blev det seans för att ta reda på hur det egentligen låg till.
Jag fick kontakt med en kvinna. Jag hade litet svårt att fokusera på helt korrekt sätt, men kände en kall vindpust som svepte in, trots att jag satt under täcke. Hon verkade inte höra till huset och hon ville inte störa på något sätt.
Allt hon visade var ett klot av vitt ljus.
Jag vet inte hur jag skall tolka det. Jag vet att jag troligen inte ska överanalysera det heller.
Jonas fick inte någon direkt kontakt.
En vän som deltog fick fram namn och en gata som visade sig överensstämma med verkligheten.
Men hemma i sovrummet är det lugnt, så nu hoppas jag på att kunna sova lugnt framöver. Kanske var de två händelserna bara någon förvirrad varelse på genomresa.
Fler äventyr väntar.

Nära döden

Vem säger att det omöjliga inte är möjligt?

Efter ett halvår har nu äntligen vardagsrummet genomgått en metamorfos och förvandlats från ett ökengult helvete med smaklös bård till ett relativt smakfullt mörklila rum.
Efter målningen var det dags att besöka Trollenäs slott. Det innebar att jag fick lida helvetets alla kval och dessutom riskera två andra människors liv.
Jag övningskörde för första gången på väldigt länge. Jag hade 200 i puls, plågsamma svettningar och så vidare.
Jag är liksom inte den som svänger automatiskt utan jag måste tänka. Jag ser döden lura i varje kurva och varje rondell är definitivt slutet. Det är fruktansvärt läskigt. Min andedräkt luktar ångest och mina ögon ser bara död, även i backspeglarna.
Det började dessutom att regna och då kompletteras min framför-ratten-tortyr med att jag även måste hålla reda på vindrutetorkarna. Men jag höll bilen på vägen och klarade det.
Det vill säga; det kommer bli fler gånger. Så ett hett tips är att hålla sig långt borta från vägarna framöver.

Flykt till förbättrad framtid

Besvikelse utbröt över hur dålig jag är som inte har något körkort och att detta faktum minimerar mina chanser till självförsörjning. Arbete. Att tänka på arbete och att oroa sig för pengar är vidrigt. En snabb mental härdsmälta och ett lån senare är det nu bestämt, bokat och definitivt.
Måndag 8 december 10.15 ska jag träffa en körlärare som heter Roger. Jag ska spendera två veckor i Östersund och panikfixa körkort. Så får det bli. Och sedan ytterligare två veckor som jag hoppas att jag kommer att få kalla fritid.
Jag ska spendera sammanlagt en månad i Jämtland. En månad i de kalla grottornas land. Snö och granar. Halka, mörker och älgar.
En hel månad borta från söta Jonas och alla fina vänner och den skånska pseudovintern.
Men gör jag det inte nu är jag för evigt dömd till körkortslöshet och en högst trolig livslång arbetslöshet.
Hoppas att jag är en av de människor som kan klara av att lära mig köra bil.
Annars tror jag inte att det ska vara helt omöjligt att komma över en burk arsenik.

(Bilden kommer från Hoverbergsgrottan, en av de största grottorna i Jämtland. Det är 20 meter i tak och det var pampigt. Och rått och kallt fastän jag var där i juni. Foto: Jonas Sandberg)

Besvikelse

Jag arbetar en timme till på mitt halvtidsarbete på sjukhuset.
Sedan ska jag åter ta klivet ut i arbetslöshetens förrädiska kvicksand.
Det är då telefonen ringer.
Ett okänt nummer på displayen.
En okänd röst som berättar att de vill anställa mig som journalist.
En glad röst.
En röst som meddelar att jag kan komma på en gång. En röst som låter varm och inte alls så satanisk som arbetsgivare kan låta ibland.

Men säg den lycka som varar för evigt. Eller ens en liten stund.
- Jaha, du har inget körkort, säger rösten.
- Nej, det står ju i min ansökan, säger jag.
- Men vad synd, då måste jag nog ringa vidare, säger rösten och lägger på.

Vad är meningen med detta?

Efter gråsuggeinvasionen

Jag känner det.

Tydligt.

Något håller på att hända. Det kliar i fingrarna och hjärnan är full av färger och former.

Men det struntar jag i.

Jag är på väg in i en psykos.

En pysselpsykos och det är nog den bästa psykos jag någonsin upplevt.

Efter en tids kamp efter gråsuggeinvasionen av hjärnan börjar nu den rosa, fluffiga och underbart bisarra kreativiteten återvända för att ge mig en känga av inspiration direkt i frontalloben.

Det är då jag sover och i de nattliga drömmarna som den vaknar. Kreativiteten. Bubblar och kokar. Det är där idéerna förpuppas, förädlas för att så småningom, efter en lång och plågsam mental graviditet så tar de nyförälskat och trevande fysisk form.

Men först har gråsuggorna varit på besök. De tar över allting.
De kryper in genom ögonen eller via öronen, genom det jag hör eller ser så kommer de in i hjärnan. Och istället för grå kreativ substans så byts hjärnan under olika lång tid ut mot gråsuggor. De går runt där innanför kraniet och är alldeles tysta. Men det tar upp stor plats. Tankarna får ingen luft under vingarna och min kropp kan bara ligga och stirra.
Bitvis är det så många gråsuggor att inte ens vätska får plats i huvudet och då kommer det ut som tårar. Och jag hör inte vad andra människor säger. Hör inte vad djuren, jorden eller universum säger. Det bara brusar och gråsuggorna blockerar.
Alla intryck och uttryck konsumerar de. Och själv ligger jag under en sten och är helt konverterad till en gråsugga själv. Men ingenting varar för evigt. Inte vad jag vet iallafall.

Men sedan, oftast inom en vecka så har de rensat upp, som i en kompost har de brutit ned allt elände och alla gamla sopor som lagrats i min gamla mossiga hjärna och sedan är det rent. Gråsuggorna kryper ut. Då jag somnat ifrån allt lidande och all oförmåga att utföra minsta lilla syssla så kryper de ut. Lika ljudlöst som de kom in. Och så finns det ny plats för nya idéer och tankar.

Det är som ett kretslopp och allt blir mycket bättre då man känner till vikten av gråsuggorna. Man tror inte att de behövs och de är bara äckliga, tråkiga och jobbiga, men det är de inte. De behövs. De fyller en viktig funktion, även om deras process kan kännas plågsam och handikappande.

Industrispionage

I Stenungsund förändras molekyler, i den här fabriken. Den här fabriken är utsikten från min systers arbetsplats. Foto: Jonas Sandberg.

En helg är något som går snabbt, inte bara för att den är kortare än en arbetsvecka, utan kanske också för att man är ledig på helgen, vilket medför en annan tidsuppfattning.
I helgen var jag ledig och testade mina vingar i Göteborg, med fokus på Angered. Angered är en av Sveriges mest underskattade platser. Där är sjukt trevligt, inte bara för att systern är lokaliserad där, utanför att det är allmänt mysigt där. Där är svårt att hitta; äventyrligt och spännande. Det finns helt unik shopping till låga priser. Och så vidare.

Fredagen innebar förutom ankomst till Göteborg också en tripp i helt ny bil till plastfabrik i Stenungsund.
Industrispionage. Visserligen lagligt, men det gav en viss känsla av bus då vi smög runt bland stora plastmaskiner och lärde oss om hur man gör plasttester och att min syster eldar plast på heltid. Framförallt eldar hon kablar. Hon visade oss hur en bra, respektive en dålig kabel såg ut efter att hon eldat den. Jag tyckte bara att det såg svart ut. Intressant.
Efter ett antal år på Chalmers verkar människorna i plastfabriken, min syster inkluderad, tycka att det är höjden av existens att elda plast, testa hållfasthet och värmetålighet i plast.
Något som för en i plast oinsatt medborgare kan tyckas svårgreppbart. Men det är mycket som är svårgreppbart.
Och alla maskiner var så vackra. Skönhet är mer universell, inbillar jag mig för att hitta en röd tråd hos mänskligheten igen.
Jag skulle också vilja jobba på någon stor industri, eller i alla fall ha ett arbete som jag glatt och hejdlöst engegerat kan berätta om. Och att spontant kunna hålla en föreläsning om alla spännande moment som vardagen innehåller.
Det är något som fattas i livet. Inte alls för att jag har tråkigt för jag har allt som oftast rätt så roligt. Men utan jobb kan man inte vara ledig. Utan jobb har man ingen semester, helg eller fritid. Det skulle jag vilja ha. Och kanske till och med något som kändes roligt, meningsfullt eller åtminstone uthärdligt.

Resten av helgen innehöll i urval; tacos, sprit, samtal, funderande, sömn, film och shopping. Sedan var jag tillbaka i Malmö och frågan är om allt är som vanligt, eller inte.

Var tar tiden vägen?

Tiden går. Men var går den. Och var tar den vägen då den gått? Vad har den för mål? Finns det något syfte?
Det enda jag kan se av att tidens frammarsch är att det bildas små miniatyrdiken runt mina ögon, där puder och gammal osoven sömn lägger sig till rätta. De små dikena har inte alltid funnits runt mina ögon och jag beskyller tiden för att ha grävt dem.
Man ser dem inte tydligt, för tiden arbetar långsamt och under tystnad. Men i jämnt tempo. Men tiden arbetar snabbare, eller så är det jag som färdas långsammare i en geléaktig tillvaro som ålar fram i oktobers lövhalka.
Och på ett bananskal kommer man halka in på 2009 och tiden kommer att gräva ytterligare ett dike runt mina blå ögon som fortfarande inte sett tillräckligt mycket av universum för att vilja abdikera. Ögon som troligtvis aldrig kommer att bli mätta.

Inom landstinget går tiden extra långsamt. Jag jobbar åt Region Skåne. Jag gräver inga diken utan jag skriver till intranätet. Landstinget är en bubbla som på ett sätt är synnerligen realistisk och verklig med patienter, vardag för anställda, personliga katastrofer och skattepengar. På ett annat sätt är landstinget totalt verklighetsfrämmande, som en stor blobb som äter pengar och processar ärenden och livsöden oändligt långsamt.

I måndags bad jag att få en extern mus till den bärbara datorn jag arbetar på. Det tar väldigt lång tid att arbeta för mig utan extern mus.
Det har inte hänt något. Den gamla musen var trasig, någon trodde att batterierna behövde bytas.
Undrar om det tar en eller två veckor att göra det. Och batteribyte var ingenting som jag skulle ge mig på. Detta hjärnkirurgskomplicerade ingrepp naturligtvis utföras av en IT-tekniker.
Jag saknar getterna. Det var de bästa arbetskamrater jag någonsin haft. Inte för att de var så effektiva eller hjälpsamma alla gånger, men för att getnärvaro sprider lugn i en mänsklig själ. Och lugn är nog det jag eftersträvar. En känsla av att tiden tar time-out.

Fossil innan jag hinner blinka

Dagarna går snabbt, alltför snabbt. Jag får inte så mycket gjort som jag hade velat. Arbetet på sjukhuset fortskrider långsamt framåt. Jag ska skriva ihop något snitsigt till ortopedsjukgymnasternas intranät. Och med min dubbla kompetens som sjukgymnast och journalist så föll denna komplicerade lott på lilla mig.
Jag vet inte om det här med tidens flykt från mig beror på att jag är långsam i tanken, eller om det är så att tiden går snabbare.
Eller så är jag bara lat. Men även de dagar jag får massor gjort så går tiden alldeles för snabbt. Jag är fullkomligt övertygad om att tiden har börjat gå snabbare.
Därför att; det finns fler klockor och fler varelser på jorden. Och med fler varelser på jorden och mer rörelse, mer frisatt rörelseenergi så spinner vår planet loss i ett accelererande tempo och vips så hittar jag rynkor runt ögonen och resterna i kylen har snabbåldrats. Det är mystiskt, men samtidigt självklart. Litet läskigt, men å andra sidan vet jag inte vad man skulle kunna göra åt saken. Jo kanske sätta sig ned, och försöka förhindra upptrappningen av rörelser. Att satsa på att inte slå några hastighetsrekord utan istället försöka bli fossil, lagra energin till kommande generationer...

det är här fortsättningen börjar

Nu ska ni få följa med på en resa, för det brukar ju sägas att livet är en resa. En orgie i upplevelser, längtan, hopp och en gnutta väntan och allt det där.
Men en resa brukar ju vara att man börjar vid punkt A för att sedan, på ett eller annat sätt teleportera, exportera eller förflytta sig till punkt B. Vid punkt B tar sagan slut och man lever lycklig, iallafall ett tag. Tills den dagen då punkt B förvandlats till punkt A och man vill resa vidare.

Så är inte min resa.
Jag har redan gått vilse innan jag kommit till punkt A. Så det är väl här någonstans allt börjar, eller fortsätter. Och jag hoppas på att någon gång hitta rätt stig. Eller iallafall ha det sjukt kul på vägen.