Besvikelse

Jag arbetar en timme till på mitt halvtidsarbete på sjukhuset.
Sedan ska jag åter ta klivet ut i arbetslöshetens förrädiska kvicksand.
Det är då telefonen ringer.
Ett okänt nummer på displayen.
En okänd röst som berättar att de vill anställa mig som journalist.
En glad röst.
En röst som meddelar att jag kan komma på en gång. En röst som låter varm och inte alls så satanisk som arbetsgivare kan låta ibland.

Men säg den lycka som varar för evigt. Eller ens en liten stund.
- Jaha, du har inget körkort, säger rösten.
- Nej, det står ju i min ansökan, säger jag.
- Men vad synd, då måste jag nog ringa vidare, säger rösten och lägger på.

Vad är meningen med detta?