Jag vet inte om det är för att jag ser allt sämre. Och för att närsynta ofta ser sämre i mörker (iallafall enligt min bibel Körkortsboken) som jag tycker att mörker blir alltmer påtagligt.
Mörkret lämnar mig inte alls på samma sätt lika i fred som det gjorde för något år sedan. Mörkret tafsar på mig och kryper närmre. Jag börjar på allvar tro att jag hade nattlampa under min tidiga uppväxt i livmodern. Eller så är det bara att uppväxten i en stad är synonymt med den ständiga närvaron av elektriska ljus. Det är aldrig mörkt. Det behöver åtminstone väldigt sällan vara mörkt. Sedan snart hundra år har det aldrig behövt vara mörkt. Förbannade elektricitet. Mörkret och tystnaden är ingenting som varje litet knytt måste göra upp med längre. Men jag tycker ändå det är otäckt. Kanske som en historisk sympati, för människorna som var rädda för vargar och det oändliga mörker som faktiskt fortfarande finns där ute. Eller så är det bara ännu en noja.
Jag gruvar mig för att det ska bli mörkt. Jag har alla lampor tända. Hela tiden. Klimatkorkat och samvetet piskar mig, men det är i alla fall ljust. Och det är inomhusmörkret som skrämmer mig. Jag ser det här som ett personligt nederlag, att jag inte klarar av att vistas ensam i mörker. Jag skulle inte på några som helst villkor gå in i ett rum utan att tända lampan. Man vet ju aldrig vad som kan bo i köket, eller på toa, eller i något annat rum.
Jag har inte varit så här rädd då jag sovit ensam i husvagnen på Ven. Där är mörkt och det bodde koltrastar ett par decimeter från mig och de har förmågan att ge ifrån sig ljud som man som stadsbo inte kunde föreställa sig. Under husvagnen bodde igelkottar som smaskade sniglar och annat nätterna genom. Till höger om husvagnen bodde getterna och fåren som pratade med varandra och prasslade i vegetationen. På taket bodde fåglar och ibland kom en katt och trampade på taket. Jag kunde höra båtarnas ljud från hamnen. Stjärnorna lyste så klart att jag nästan kunde höra hur de sprakade. Buskarna som omfamnade husvagnen dansade med vinden och det var aldrig tyst. Och det var mörkt. Men då var jag inte rädd. Inte som jag är inomhus. Inte i närheten av den mörkrädsla som spökar i staden. Och det är inte tyst i staden heller, men det är andra ljud. Ljud som jag borde vara mer van vid. Jag är ändå rädd. Svettigt och stirrigt rädd.
Och nu är Jonas bortrest med jobbet och ensamheten och mörkret blir så där plågsamt närvarande och jag måste lyssna på Öresundsradion hela natten och går upp i gryningen för att kunna ta del av dagsljuset och den imaginära trygghet som det ger mig. Det borde vara förbjudet med ensamhet. Eller egentligen gör det bara så ont att erkänna att jag inte klarar av den.
Det är fortfarande ett tag kvar till skymning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar