Efter gråsuggeinvasionen

Jag känner det.

Tydligt.

Något håller på att hända. Det kliar i fingrarna och hjärnan är full av färger och former.

Men det struntar jag i.

Jag är på väg in i en psykos.

En pysselpsykos och det är nog den bästa psykos jag någonsin upplevt.

Efter en tids kamp efter gråsuggeinvasionen av hjärnan börjar nu den rosa, fluffiga och underbart bisarra kreativiteten återvända för att ge mig en känga av inspiration direkt i frontalloben.

Det är då jag sover och i de nattliga drömmarna som den vaknar. Kreativiteten. Bubblar och kokar. Det är där idéerna förpuppas, förädlas för att så småningom, efter en lång och plågsam mental graviditet så tar de nyförälskat och trevande fysisk form.

Men först har gråsuggorna varit på besök. De tar över allting.
De kryper in genom ögonen eller via öronen, genom det jag hör eller ser så kommer de in i hjärnan. Och istället för grå kreativ substans så byts hjärnan under olika lång tid ut mot gråsuggor. De går runt där innanför kraniet och är alldeles tysta. Men det tar upp stor plats. Tankarna får ingen luft under vingarna och min kropp kan bara ligga och stirra.
Bitvis är det så många gråsuggor att inte ens vätska får plats i huvudet och då kommer det ut som tårar. Och jag hör inte vad andra människor säger. Hör inte vad djuren, jorden eller universum säger. Det bara brusar och gråsuggorna blockerar.
Alla intryck och uttryck konsumerar de. Och själv ligger jag under en sten och är helt konverterad till en gråsugga själv. Men ingenting varar för evigt. Inte vad jag vet iallafall.

Men sedan, oftast inom en vecka så har de rensat upp, som i en kompost har de brutit ned allt elände och alla gamla sopor som lagrats i min gamla mossiga hjärna och sedan är det rent. Gråsuggorna kryper ut. Då jag somnat ifrån allt lidande och all oförmåga att utföra minsta lilla syssla så kryper de ut. Lika ljudlöst som de kom in. Och så finns det ny plats för nya idéer och tankar.

Det är som ett kretslopp och allt blir mycket bättre då man känner till vikten av gråsuggorna. Man tror inte att de behövs och de är bara äckliga, tråkiga och jobbiga, men det är de inte. De behövs. De fyller en viktig funktion, även om deras process kan kännas plågsam och handikappande.