Om spökena i sovrummet

Det började för någon månad sedan. Då jag sovit dåligt i sovrummet länge. Både jag och sambon somnade i soffan och låg och trängdes till långt inpå småtimmarna. Inte ens den nyinköpta sängen var lockande nog för att sova i sovrummet. Det kändes inte bra.
Sedan en natt. 01.08. Då vaknar vi av en högljudd smäll. Det visar sig vara en plastskiva som stått hoprullad i över ett år behagar slå sig fri från sina tejpbojor och den ger från sig ett ljud som påminner närmst om ett pistolskott, bredvid sängen. Jag vaknar, sätter mig upp och gallskriker rakt ut. Så som jag aldrig skrikit innan. Av skräck.
Jag sansar mig. Det är tvåtusenåtta. Jag är tjugosex. Jag ska föreställa vuxen. Det finns ingen som gör något sådant. Det är bara påhitt. Det är bara för att jag vill vara som Fox Mulder. I want to believe. Och visst är det så. Visst vill jag tro. Visst vill jag tro att livet inte tar slut bara för att de biologiska processerna avtar. Visst vill jag tro att det finns något som en själ som överlever den sumpiga kroppen. Men jag vill inte att en av dessa överjordiska själarna ska bo i mitt sovrum och väcka mig med practical jokes bara för att jag ska få tro precis som Mulder. Och om det nu skulle vara så hade jag inte velat ge ifrån mig ett avgrundsvrål som en zebra som dras ned i det dyiga vattnet av en krokodil...

En annan natt.
Jag har lagt mig för att sova. Jonas påpekar en skugga i taket.
En röd fjäderboa som jag svept runt en lampa bildar en skarp skugga i taket.
Skriket kommer tillbaka. Det där avgrundsskriket som jag hoppas att jag aldrig ska behöva höra mig själv skrika igen.
I taket ser jag skuggan av Liemannen som står med en ett vapen i högsta hugg och ser ned på oss som ligger i sängen.

Efter det har det inte känts bra.
Och ikväll blev det seans för att ta reda på hur det egentligen låg till.
Jag fick kontakt med en kvinna. Jag hade litet svårt att fokusera på helt korrekt sätt, men kände en kall vindpust som svepte in, trots att jag satt under täcke. Hon verkade inte höra till huset och hon ville inte störa på något sätt.
Allt hon visade var ett klot av vitt ljus.
Jag vet inte hur jag skall tolka det. Jag vet att jag troligen inte ska överanalysera det heller.
Jonas fick inte någon direkt kontakt.
En vän som deltog fick fram namn och en gata som visade sig överensstämma med verkligheten.
Men hemma i sovrummet är det lugnt, så nu hoppas jag på att kunna sova lugnt framöver. Kanske var de två händelserna bara någon förvirrad varelse på genomresa.
Fler äventyr väntar.