Var tar tiden vägen?

Tiden går. Men var går den. Och var tar den vägen då den gått? Vad har den för mål? Finns det något syfte?
Det enda jag kan se av att tidens frammarsch är att det bildas små miniatyrdiken runt mina ögon, där puder och gammal osoven sömn lägger sig till rätta. De små dikena har inte alltid funnits runt mina ögon och jag beskyller tiden för att ha grävt dem.
Man ser dem inte tydligt, för tiden arbetar långsamt och under tystnad. Men i jämnt tempo. Men tiden arbetar snabbare, eller så är det jag som färdas långsammare i en geléaktig tillvaro som ålar fram i oktobers lövhalka.
Och på ett bananskal kommer man halka in på 2009 och tiden kommer att gräva ytterligare ett dike runt mina blå ögon som fortfarande inte sett tillräckligt mycket av universum för att vilja abdikera. Ögon som troligtvis aldrig kommer att bli mätta.

Inom landstinget går tiden extra långsamt. Jag jobbar åt Region Skåne. Jag gräver inga diken utan jag skriver till intranätet. Landstinget är en bubbla som på ett sätt är synnerligen realistisk och verklig med patienter, vardag för anställda, personliga katastrofer och skattepengar. På ett annat sätt är landstinget totalt verklighetsfrämmande, som en stor blobb som äter pengar och processar ärenden och livsöden oändligt långsamt.

I måndags bad jag att få en extern mus till den bärbara datorn jag arbetar på. Det tar väldigt lång tid att arbeta för mig utan extern mus.
Det har inte hänt något. Den gamla musen var trasig, någon trodde att batterierna behövde bytas.
Undrar om det tar en eller två veckor att göra det. Och batteribyte var ingenting som jag skulle ge mig på. Detta hjärnkirurgskomplicerade ingrepp naturligtvis utföras av en IT-tekniker.
Jag saknar getterna. Det var de bästa arbetskamrater jag någonsin haft. Inte för att de var så effektiva eller hjälpsamma alla gånger, men för att getnärvaro sprider lugn i en mänsklig själ. Och lugn är nog det jag eftersträvar. En känsla av att tiden tar time-out.