Vad är det jag svettas ut?

I fredags provade jag bikram yoga. Svettiga, svettiga nittio minuter i rörelse och i stillhet. Det tog inte mycket mer än fem minuter innan svimningskänslorna började bli jobbiga. Svetten rann, droppade och sprutade. Huvudvärk, illamående. Rörelse efter rörelse. Lätta, obehagliga, nyttiga och svåra.

Ska jag måsta kräkas i grupp?
Eller räcker det med att jag bara svimmar?

Sådana frågor hann smyga runt i tankebanorna mellan de olika poserna.
Efteråt hade jag huvudvärk, men hade blivit tio centimeter längre. Och jag hade flyttat in i en bubbla av total lycka. Jag klarade det ju. Jag överlevde. Dog inte och spydde inte ens inför trettio personer.

En lycka som skulle visa sig inte vara långvarig.
Helgen har spenderats gråtandes, funderandes, promenerandes och mediterandes. Och jag är bara så fruktansvärt ledsen.
Det händer massor av saker. Jag har varit på mitt andra, minst lika svettiga, men inte lika svimmiga pass. Funderingar som måste upp till ytan. Troll som måste ut i ljuset. Jag tror att det här är en del av en exorcism, en utdrivning av sådant jag inte längre behöver i mitt liv. Det är prestationsångest, värdelöshet och andra känslor som svettas ut, mediteras på och snart hoppas jag att jag kan känna mig pånyttfödd. Men just nu gör det bara ohyggligt ont.