Tiden

Det skrämmer mig hur snabbt tiden går.
Kanske är tiden rädd för mig så att jag skrämmer iväg den. Vi drar inte jämt just nu i vilket fall som helst, tiden och jag.

Juni har bara sprungit ifrån mig, rymt. Eller så är det jag som bara missat alla sekunder. Det är obehagligt. Riktigt skrämmande faktiskt, för det är ju nu som livet pågår. Inte imorgon, om någon vecka eller till hösten, utan nu. Det låter som en klyscha. Och därför blir det extra sorgligt att leva mitt i den. Jobbet slukar mina timmar och jag ska villigt erkänna att jag inte har tråkigt, men jag skulle vilja hinna märka att livet pågår även utanför jobbet.

Jag upptäckte att tiden och jag inte drog jämt då jag såg att toalettpappret här hemma var slut. Igen.
Jag tyckte att jag nyss köpte. Ingen har varit magsjuk eller förkyld och jag och Jonas har inte haft fler gäster än vanligt... inget annat än att det har gått en viss mängd tid kan förklara att det åter är dags att köpa toapapper.

Jag tittar mig i spegeln.
Luggen har växt sig jättelång och jag ser knappt ut genom den för alla hårtestar som skymmer. Det var ju alldeles nyligen som jag kapade luggen tycker jag. Tydligen är det inte så.
Bevisen på att tiden går finns där. De är tydliga. Och de skrämmer mig.

Naglarna växer. Rynkorna kring ögonen föds och jag hinner inte välkomna dem.

Så ska det inte vara.

Jag har blivit uppsagd från jobbet på 25 procent. Det innebär att jag till hösten bara kommer ha 75 procents tjänst. Och det skulle kunna innebära att jag hinner märka tidens gång mellan gångerna som det är dags att köpa toapapper och att klippa luggen.

Men efter hundra nätters funderande och många svettiga yogatimmar och kursen i häxkonst så inser jag att jag väljer ett annat liv.
Jag väljer att vara ... mig.

Det innebär bland annat att sitta ensam en lördagskväll och sy armvärmare i vit spets medan Jonas, syster med pojkvän åkt till Roskilde. Jag behöver ensamheten, även om den just nu inte är det minsta rolig.

Jag behöver den ändå.

Jag behöver sitta och dra i små bitar av gamla virkade dukar. Jag klipper i physalisskal och målar porslin.
Kanske inte för att det alltid är det allra roligaste, utan för att det är det som jag har valt. Och det känns alldeles fullkomligt rätt.

Ensamheten är inte alltid av ondo. Det finns vissa saker som måste ensamhetas igenom. Vissa hål i tillvaron som inte kan fyllas av människor.
Hål i tillvaron som jag måste sy igen. Bokstavligen.
Och andra som öppnas, då jag borrar i porslin med dyra diamantborrar.