Jag är i smyg ganska förtjust i utmaningar av olika slag. Gärna i fysisk form. Därför har jag provat massor av olika saker för att liksom känna kroppen, uppleva någonting. Till exempel att hänga i krokar, springa halvmaraton, (att banta hejdlöst), läsa till sjukgymnast, utbilda mig till klassisk massör, träna kickboxning tills jag kräks, tatuera mig, pierca mig och så vidare.
På senare tid har det objektivt sett varit fråga om lite snällare experiment. Men jag har gjort det som jag upplevt som kanske det allra läskigaste av allt hittills: att våga stå framför en spegel och dansa orientalisk dans. Eller i alla fall försöka.
Att röra på höfter, mage, ben och armar i en grupp tillsammans med andra människor. I ett öppet rum där alla kan se mig. Där alla kan se mig göra fel. Där finns ingen coolhet att gömma sig bakom, ingen yta, ingenstans att fly, inget att slå, ingen fiende.
Där finns ingen folkmassa i löparskor att gömma sig bakom. Det finns inget rep att dra upp mig i. Det finns bara jag och mina kalvlika, Bambi på inlines-rörelser, mina tappra försök att hitta rörelserna...
Framför spegeln, i rummet, i min kropp blir jag sårbar, synlig och måste ta mig själv på allvar. Det är verkligen en utmaning. Och det är verkligen roligt. Jag är inget taktfast dansproffs och kommer heller aldrig att bli. Men det spelar ingen roll. Det har varit den största utmaningen hittills och ett sätt att hitta in i en egen värld. Där det är jag och kroppen sätter gränser och ingenting utanför.
Nu när jag har vågat prova på det så är det dags för nästa grej.
Imorgon har jag bokat in mig på mitt livs första bikram yoga-pass. 90 minuter yoga i 40-gradig värme.
Jag är fruktansvärt nervös.
På senare tid har det objektivt sett varit fråga om lite snällare experiment. Men jag har gjort det som jag upplevt som kanske det allra läskigaste av allt hittills: att våga stå framför en spegel och dansa orientalisk dans. Eller i alla fall försöka.
Att röra på höfter, mage, ben och armar i en grupp tillsammans med andra människor. I ett öppet rum där alla kan se mig. Där alla kan se mig göra fel. Där finns ingen coolhet att gömma sig bakom, ingen yta, ingenstans att fly, inget att slå, ingen fiende.
Där finns ingen folkmassa i löparskor att gömma sig bakom. Det finns inget rep att dra upp mig i. Det finns bara jag och mina kalvlika, Bambi på inlines-rörelser, mina tappra försök att hitta rörelserna...
Framför spegeln, i rummet, i min kropp blir jag sårbar, synlig och måste ta mig själv på allvar. Det är verkligen en utmaning. Och det är verkligen roligt. Jag är inget taktfast dansproffs och kommer heller aldrig att bli. Men det spelar ingen roll. Det har varit den största utmaningen hittills och ett sätt att hitta in i en egen värld. Där det är jag och kroppen sätter gränser och ingenting utanför.
Nu när jag har vågat prova på det så är det dags för nästa grej.
Imorgon har jag bokat in mig på mitt livs första bikram yoga-pass. 90 minuter yoga i 40-gradig värme.
Jag är fruktansvärt nervös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar