Balans och tacksamhet

Just nu känns det som att jag går på lina. Livet är en balansgång. Jag försöker att inte jobba tills jag får blodsmak i munnen utan att hinna med att andas och leva däremellan. Att hinna virka amplar och läsa böcker. Att hinna se ljuset och det gröna i alla nya, pigga blad.

Jag försöker också att inte bli svettig. Efter ett års kampanj mot hyresvärden så har de nu äntligen börjat renovera det supersnuskiga badrummet. Det känns som en lättnad, men också som ett kaos innan ordning kan råda. För nu finns fint damm, kakel och papp i hela lägenheten. Och någon dusch har vi inte.
Det är egentligen bara bra att inse hur tacksam jag behöver vara för att jag i vanliga fall har tillgång till dusch varje dag. Inte för att jag duschar varje dag, men jag har möjligheten. Och nu irriterar jag mig på att strumporna blir smutsiga av det finkorniga betongdammet i hallen. Istället borde jag vara tacksam för att jag bara kommer att ha det så i två veckor och inte ett helt liv.