Så chockade jag en padda

Många timmar i bil. Rädslorna avtar och vägarna tycks på något vis inte lika hotfulla längre.
Landsvägen ligger fri och höstlöven virvlar i den bistra österlensvinden. Mitt i all händelsefrånvaro korsar en padda vägen. Långsamt går den.
Jag tvärnitar. Med gråten i halsen backar jag för att se om jag förvandlats till en mördare. Och om paddan blivit en mosad fläck som blodat mina däck.
Paddan lever. Förstenad av skräck sitter den på landsvägen. Jag backar in till kanten och parkerar. Utan att andas kastar jag mig ur bilen för att hjälpa paddan över gatan.
Den sitter kvar. Kall och in i själen chockad.
Jag placerar honom i gräset på andra sidan vägen och hoppas innerligt att den klarar sig.

Paddan på bilden är inte samma padda som är med i historien. Jag besparade den från en Canonchock också i sin näradödenstund.

Variation förnöjer

En dag på kontoret kan tyckas enformigt. Men med yogaträningsvärk och ett koffeinomlopp svartare än insidan av ett par ögonlock bevisar jag motsatsen.
Jag har blivit inbjuden till en kultfilmsbio i Simrishamn, pratat med en man som lär ut hur man tvättar oljeskadade fåglar och blivit hotad i telefon.
Mitt liv skulle bli ett helvete lovades det.
Skönt med helg...

Sagolika tillvaro

Det bor fantastiska varelser på den här planeten. Som den här okända lilla larven som förflyttade sig framåt utanför mitt jobb.
Idag har jag letat hundar i Simrishamn, tappat bort bilen i samma stad och intervjuat en cool brud.
Ibland känns livet färgstarkt och allt bara flyter på.
Tack för de här dagarna.

En röd vän?

Så här ser den alltså ut. Tillfälligt sovande på en parkering i Brösarp.
Hondan.
Vägarnas springare och löningens apportör.
Hondan...
Den ångestfulla dödsmaskinen som går i över 90 kilometer i timmen och får mig att svettas mer än elva boxningspass.
Vägmaskinen som lägger asfalt bakom sig och ger mig spänningshuvudvärk på världsrekordtid.
Hondan...
Som jag bestämt mig för att bli bästa vän med.
Jag undrar när den och trafiken ska förstå det.

På besök i det ofattbara

Det bor ett ekollon i Sjöbo som träffades av min kamera.

Jag är på besök i skogen. Jag hälsar på. Jag har åkt ut för att spendera några timmar på naken mark och för att låta kottar och barr gå vilse i mitt hår. Det är då det bubblar champagne-aktigt i hela kroppen och luften luktar magi.
Den där känslan av overkligt självklar samhörighet med hela universum infinner sig igen och jag andas ut.

Men.
Efter ett litet tag börjar det kännas litet ensamt. Marken är fuktig och vinden hittar in mellan träden och in under mina kläder och jag börjar frysa. Det börjar faktiskt bli litet långtråkigt.
Naturens underbara växlingar kommer inte nu, då jag för en gångs skull begett mig ut för att umgås med naturen.
Från mitt normala, tråkiga och stressade liv i tegelstaden och asfaltsvärlden tycker jag att naturen går för långsamt. Jag skäms och känner mig otacksam som inte tillräckligt snabbt kan andas in naturens sanningar.
Jag vet inte ens riktigt hur jag ska göra, för där kosmiska sanningarna presenteras inte lika enkelt som alla andra sanningar på tv gör. Naturen är inte som att zappa. Jag vill snabbt komma vidare.
Sedan skäms jag ännu mer för att hjärtat har så bråttom och jag borde andas med fotsulorna och ta in sanningarna från grunden. Jag borde öppna varenda por i huden och låta vinden berätta sanningarna om hur allt hänger ihop och vad som är menigen med allt.
Men hjärtat slår för snabbt och jag har glömt hur det går till att lyssna.

Ljud från hjärtat

Vaknar upp med världens bästa basslinga dunkandes innanför skallbenet. Musik som vill lämna min kropp och spridas till fler. En underbar känsla. Kreativitet som knackar på inifrån och bara måste ut. Jag vet inte hur jag ska lyckas med att skriva ned den, men jag tror att det kommer passa ypperligt i bandets repertoar. Experiment som föds ur hjärtat.
Medvetenheten om tidens begränsningar breder ut sina vida vingar och söndagsångestens taggar sticker.

Maxad vuxenhet

Vad är mer vuxet än att ha en garageplats?
Celldöd, rynkor och bankkonto trodde jag räckte.
Nä, nu har jag jobb (visserligen vikariat) och bil.
Nu också med garageplats. Men då slipper jag kanske fler parkeringsböter...

Så stilla får ingen stå

Som en död kråkfågel ungefär.
Eller åtminstone litet känns det så.
Som att luften har gått ur mig och ingen ny vill in.
Vakum och frusna fingrar som smattrar ihop små artiklar. Tiden slår nya världsrekord, så snabbt går den.
Det känns inte som jordens undergång, men som en död kråkfågel som jag hittade i solen i Lund.

Jag hinner inte kräkas

Hur kan alla andra sluta jobba klockan fem?
Jag måste jobba långsammast i hela världen.
Mina arbetsdagar är inga dagar utan arbetsdygn. Och allt är bara en stuvning av tangenter och ord.
Uppspydd.
Jag petar i röran för att hitta pusselbitarna och för att göra ett bra jobb.
Tidningen ska krystas ut från en icke-existerande tidsrymd och även om jag tror på magi så har jag svårt att föreställa mig hur det ska gå till.
Det luktar sopor i mitt kök och mina tankar är sålda.

En bubbelpool av svett

Mentala svettningar och prestationsångest. Jag har trillat ned i en ficka där tiden går dubbelt så snabbt för mig som för resten av universum.
Det är stressande och stressgamarna hackar var de kommer åt. Men mitt i all svett, flottig lugg och obytta lakan så finns ett ogenerat stort leende och ett inre lugn som allt kretsar kring.
Det är som när jag svettats och gråtit tillräckligt mycket så bildas en bubbelpool av allt det där som jag kan vila i.
Jag tackar och tar emot men kan inte låta bli att stilla undra var det här lugnet kom från.

Tips och råd

Nu har jag kört bilen själv för första gången. Jag körde två mil och det blev ingen katastrof.
Jag tog inte vänster i någon rondell, men jag råkade stanna i en korsning... Spänningarna sitter som Karlssons klister över axlarna men de kan gott sitta kvar bara jag inte ställer till med någon trafikolycka.
Jag måste verkligen komma över den här rädslan.
Men till dess så tycker jag att ni ska fortsätta att hålla er långt borta från vägarna.

Hej Honda

Honda och jag är det nu.
Bilen är köpt.
Men om Honda hjärta mig är lika med sant vet jag inte ännu.
Bilen är jättefin, röd och låter bara litet konstigt. Det är helt overkligt.
Overklig var däremot inte den spänningshuvudvärk som jag fick efter att ha kört åtta kilometer då bilhelvetet skulle köras hem från bilfirman i Kristianstad under gårdagkvällen.
Hur ska det här gå?
Jag jobbar konstant och telefonen ringer då jag går på toaletten. Uppgifterna blir fler, tiden knappare och krafterna vet jag inte var de tar vägen.
Hoppas jag kommer våga köra den där bilen nu då.
Håll er undan på vägarna.

Att lyckas med andetag

På väg till mitt nya jobb luktar det först hav. En blyg doft av tång och avlägsen måsandedräkt.
Sedan luktar det lavendel. Lila blommor som vinkar till mig i vinden. Dubbelslag i bröstkorgen.
Det luktar inte avgas och infektion. Inga lukter som dränks av trafikvrål.
Det spelar ingen roll att det är svårt att prata telefon på jobbet. Rummet är för litet för att fler än en röst ska få plats åt gången. Att det är lika lång pendling som tidigare. Att jag tvingas köpa en bil...
Det gör inget.
Jag får betalt för att vara nyfiken och för att ställa frågor. Jag får betalt för att vara barn varje dag.
Och jag får välja när jag vill jobbar.
Allt är inte perfekt. Men det är overkligt bra.

Mental frigivning

Jag kunde då aldrig tro att jag skulle sitta och vela mellan vilken bil som jag ska paniklåna storkovan för att kunna köpa.
Nissan Micra, Honda Civic eller en Nissan Almera.
Jag vet ingenting om dem eller någon annan bil.
Det känns helt overkligt.
Orimligt, men samtidigt fantastiskt. Jag har inte upplevt att jag varit låst tidigare, men nu kan jag åka hur jag vill. När jag vill.
Den här tanken har aldrig slagit mig innan.
Alla självplock på plommon, potatis, tomater, majs och allt annat ligger helt plötsligt inom räckhåll.
Hela Skånes loppisutbud finns inom ett några gasningar och kurvor.
Alla skogar och sjöar är inte onåbara. Jag kan åka till dem när jag vill.
Förlåt för all koldioxid. Förlåt för konsumtion.
Men utan bil inget jobb... Men med bil så ligger hela världen där och bara vill att jag ska omfamna den ännu mer än tidigare.

Bråttombehov av billig bil

Ett fel på kontraktet till mitt fem månader långa vikariat ställer mig i en knivig situation.
Arbetsgivarsidan hade missat att skriva att egen bil var nödvändigt för tjänsten.

Jag har ingen bil. Det är åtta månader sedan jag tog körkort och jag håller fortfarande på att betala tillbaka de lånade pengarna.

Så nu återstår för mig att köpa en bil eller att inte kunna fortsätta mitt vikariat.
Skuldsätta mig ännu mer och köpa en bil för ett fem månaders vikariat eller bli av med jobbet på en gång och bli arbetslös. Det är ett svårt val.

Jag undrar vad det är jag ska lära mig av det här.
Ska jag bli mer uppstyrd? Samla vuxenpoäng och egen bil. Egen blir den inte ens eftersom jag måste låna pengarna.
Jag får väl skaffa abonnemang på mobilen, flera bankkonton och ett e-sparkonto och bil.
Uppstyrd, uppriven, inte uppgiven.

Och så undrar jag om någon har en billig bil att sälja.
Idag helst.