Det bor ett ekollon i Sjöbo som träffades av min kamera.Jag är på besök i skogen. Jag hälsar på. Jag har åkt ut för att spendera några timmar på naken mark och för att låta kottar och barr gå vilse i mitt hår. Det är då det bubblar champagne-aktigt i hela kroppen och luften luktar magi.
Den där känslan av overkligt självklar samhörighet med hela universum infinner sig igen och jag andas ut.
Men.
Efter ett litet tag börjar det kännas litet ensamt. Marken är fuktig och vinden hittar in mellan träden och in under mina kläder och jag börjar frysa. Det börjar faktiskt bli litet långtråkigt.
Naturens underbara växlingar kommer inte nu, då jag för en gångs skull begett mig ut för att umgås med naturen.
Från mitt normala, tråkiga och stressade liv i tegelstaden och asfaltsvärlden tycker jag att naturen går för långsamt. Jag skäms och känner mig otacksam som inte tillräckligt snabbt kan andas in naturens sanningar.
Jag vet inte ens riktigt hur jag ska göra, för där kosmiska sanningarna presenteras inte lika enkelt som alla andra sanningar på tv gör. Naturen är inte som att zappa. Jag vill snabbt komma vidare.
Sedan skäms jag ännu mer för att hjärtat har så bråttom och jag borde andas med fotsulorna och ta in sanningarna från grunden. Jag borde öppna varenda por i huden och låta vinden berätta sanningarna om hur allt hänger ihop och vad som är menigen med allt.
Men hjärtat slår för snabbt och jag har glömt hur det går till att lyssna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar