Sanningen

Vissa dagar, idag till exempel, så har jag världens bästa jobb!
Sanningssökeri.
Lycka.
Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad.

Örhänge med ros

Mer pysslande blir det. Limmar, böjer och funderar.

Ihopkomponerat av mig. Ganska enkelt med ros, rosett och pärla. Inget märkvärdigt.

Fördelar

Två saker är väldigt bra med att inte längre arbeta på sjukhus.
Jag behöver inte längre smita in på toaletten för att skriva ned idéer, tankar, dikter, rim och novellidéer på baksidan av journalpapper eller skrynkliga lappar.
Även om det låter både pittoreskt och kulturellt så är det fantastiskt att ha penna och papper som huvudsakligt arbetsvapen.

Och så kan man ha parfym med gott samvete.
Det är en fantastisk lyx.

Time flies

Halsband som jag hittat på Lindex, men pimpat för egen maskin.
Ingredienserna är litet gammal gardin, superlim, pärlor och två vingar från en skängelmy. Eller harkrank som de kallas på rikssvenska...
Jag hittade den avliden i mitt sovrumsfönster och ville gärna göra något fint av den. Tyvärr blev det litet för mycket superlim så det är en vit fläck i mitten på klockan. Jag har inte bestämt mig för hur störande jag tycker att det är. Det gäller att jobba mot perfektionismen...

Hela kalaset har jag sedan täckt med en tredimensionell skuggig lack.

Enhörning

Enhörning måste vara mitt absoluta favoritdjur. Jag har ännu inte haft chans att träffa någon på riktigt. Men jag har heller inte givit upp drömmarna. Men i min väntan och i mitt sökande så kan jag fortsätta att karva ut enhörningar ur krympplast.
Den här har fått litet ståltrådssnirklar och plastpärlor som kompisar också.

Knapp

När världen känns stor är det bra med en stor knapp som håller ihop det hela. Jag gjorde en brosch av den här.
Limpistol är oumbärligt i väldigt många situationer.
Men jag är ganska bra kompis med de flesta limsorter... Jag gillar när saker sitter ihop, håller samman. Lim är trygghet för mig. Trygghet och sammanhållning.

Spindelbo i rosa

Loppisfynd är verkligen guld värda. För några veckor sedan var jag på Lions loppis i Lomma. Det var svettigt och armbågigt. Men även om jag höll mig undan och lugn så gick det bra. Hittade bland annat plastspindlar i massor och en hel rad virkade dukar till förmånliga priser.
En virkad duk stärkte jag med trälim och rödbetsspad. Sedan klippte jag av det värsta krusidullet för att det skulle se litet mer spindelnät ut. Därefter limmade jag en rosamålad plastspindel på ena sidan och ett hårspänne på den andra, med min vän limpistolen. Och helt plötsligt så hade jag en skräcksöt liten hatt/hårdekoration.

Rosa rådjur

Rådjur i rosa lera. Pärldetaljer, rosett.
Svårfotograferat av en glad amatör.
Rådjuret har krävt en lång process.

Spöke

Dansande demon i svart lera.

Förvandlingen av ett bord

Jag vet att det är förbjudet att ta saker ur soprum. Men det kan inte hjälpas. Det är ännu värre att bara slänga saker. Ett litet sött sängbord blev det hursomhelst utav fyndet. Tre lager vit färg krävdes för att det skulle bli skapligt.
Det är inte alltid jag känner mig så där väldsamt kreativ, men vill ändå göra något vettigt. Då är det inte så dumt att måla om möbler. Jag hatar verkligen att slänga saker och försöker att i största möjliga mån göra om saker istället för att kassera dem. Så här såg det ut innan...

Poststämplat i Sovjet

Då jag var liten samlade jag på många olika saker. Det gör jag fortfarande. Då samlade jag bland annat på frimärken. Samlingen blev liggande. Och med en frimärkssamling gör man tyvärr inte så mycket. Men många av märkena är väldigt fina.
Så jag laminerade ett gäng sovjetiska små frimärken från 60-talet. Och vips hade jag ett rätt kitschigt armband.Enkelt, billigt och bra. Och så kom barndomens frimärkssamling till användning. Det går bra att klicka på bilderna för att se alla de fina detaljerna.

Dagens outfit

Utomkroppsligt. Yta utan innehåll.
En hög med mänskliga påminnelser.

Katt

Rosa katt med glittrande sten.

Det är inte så mycket avancerat pysslande just nu. Men det gör inte så mycket. Jag är glad att det finns ett flöde, även om inte allt blir perfekt. Men jag antar att det också är en träningssak. En träning i att våga låta bli att försöka vara perfekt. Eller att försöka vara över huvud taget.
En plågsam övning i att bara vara.

Idag är en sådan där dag då världen känns oändligt kall och taggig.
Alla bilarna i trafiken vägrar att släppa in mig i sina filer. Alla andra ska först fram och de kastar sig ut på motorvägar och rondeller utan en tanke på andra.
Alla backspeglar och sidospeglar verkar svartmålade eller ignorerade. En sådan dag som jag känner mig rädd att existera. Märgfrusen.
Det är en sådan dag då vinden personligen rycker tag i mig och kyler ned mig.
Jag känner mig alldeles för skör för att finnas till.
Men det går över.
Allt går över.

Siamesiskt rådjur

Rådjur i svart krympplast. Funkar som halsband i min värld.

Mardrömmar

Jag antar att jag inte är ensam om att ha sovit dåligt.
Jag antar att jag inte är ensam om att ha drömt mardrömmar om valresultatet.

Blommans rätta ansikte

Hårspänne av funnen, återvunnen tygblomma, dockansikte, superlim. Piggar upp det mesta i min värld.

Pyjamaskatten som inte vill vakna

Örhänge som jag knåpat ihop själv.
Ingredienser:
plastkatt från loppis
liten prickig rosett från gammalt halsband
krok och ringar
akrylfärg

Penslar, liten borr och en droppe superlim behövdes också.
Pyjamasblå katt som vill fortsätta att slumra.

Att ta till vara på sommaren

Att spara sommarminnen ska man ju göra. Det har jag också gjort. I somras hittade jag en torkad padda. Ett av sommarens vackraste fynd.
Nu har den hamnat i en burk av glas. Locket har målats med svart akrylfärg och toppats med litet svart spets och en rosett i svart band.
Länge leve det vackra i döden.

Om växter

Så länge jag kan minnas så har växter inte varit min starka sida. De har dött.
Jag tycker egentligen om växter, men har inte lyckats hålla dem vid god hälsa. Och många gånger inte ens vid liv.
Mina krukväxters primära uppgift har varit att ge mig dåligt samvete. De har stått där i fönstren och blivit rynkigare, brunare, ledsnare, dödare.
Växter är något som mamma varit bra på. Jag har avundats hur hon kan ta en död pinne, titta på den och sätta den i en kruka för att sedan några veckor senare vara en sagolik praktväxt som skulle kunna vara hämtad ur vilket trädgårdsmagasin som helst.
I bjärt kontrast till mina vissna kaktusar.Men något har ändrats.
Jag vet inte när, men det kan ha varit i somras. Jag började titta på växter, blommor, träd, blad. Jag började se växter.
Och jag insåg på något flummigt sätt att de var mina vänner. Jag tyckte om dem, brydde mig om dem, ville se dem.
Vi fann varandra. Eller jag fann dem, för blommorna har alltid funnits där. Det är jag som varit borta.
Och nu tittar jag till blommorna där hemma varje dag. Jag ser till att de inte blir dammiga, att de inte är törstiga och att de har ny jord.
De tittar till mig.

Inte så förvånande med facit i hand kanske, men de har levt upp. De har blivit så många fler. De mår bra och deras rötter är friska och bladen tjocka.
Jag har fått nya vänner.

Jag skulle inte kalla det för kaos

Kaos? Jag skulle snarare kalla det för en installation.
Mitt pysselbord i sovrummet är stället där många saker blir ännu fler. Ordning får inte igång någon kreativitet för min del.

Rötmånaden är över

Höst kan vara den bästa årstiden. Och den är så välkommen.
Från och med nu finns en ursäkt för en kopp te och en filt. Legitimerad vila. Hösten är liksom naturens pyjamasparty. En fest innan vintervila.
Varmgula löv lyser upp och hur kalla de där vindarna än må vara så sätter de igång ett mentalt flöde hos mig. Och det finns ingen unken sololja, inga kissljumna tjärnar i hela världen som kan mäta sig med den där höstvinden då det gäller att släppa in nya idéer. Och att vädra ut gamla.

Ord om jord

Livet börjar med jord. Och med lera.
Lugn och lera.
Jag har känt att jag saknat att skapa i lera, men att jag samtidigt inte har tid och kraft att fokusera på en hel kvällskurs. Energi och fokus räcker inte just nu.
Sedan gick några veckor och jag blev bönhörd. Plats för både vila och lerig kreativitet skapades. Keramikverkstan där jag gått tidigare ska ha en intensivhelg i slutet på november. Och jag har anmält mig.
Det ska bli helt fantastiskt. Det basala i att forma utifrån en alldeles nollställd och orörd lerklump lockar.
Samtidigt som det finns oändligt många finesser i lerans värld som jag inte är i närheten av att behärska ännu. Det gör ingenting, för jag får i alla fall prova, leka och bli smutsig om fingrarna.
Det som ska hända händer. Så behagligt att veta att det faktiskt fungerar så.

Ghostwalk

Spökpromenad. Den första av flera katter i min kattkollektion.
Ingredienserna till örhänget är:
plastkatt från loppis
ståltråd
cernitlera
akrylfärg
örhängskrok
lack
en droppe superlim
liten dödskallepärla i någon metall, också från loppis
Detalj på de små spökena som dinglar under tassarna på kissen.

Luftig liten hatt

Jag har transformerat en virkad duk till en liten minihatt. Trälim funkar till det mesta. En hälften-hälften-ungefär blandning av trälim och vatten blir bra. Med litet gladpack får det torka över natten. Jag lade duken på en liten kopp för att få till formen.
Sedan har jag dekorerat med en dockarm, en tygblomma och en rosett. Allt utom trälimmet i återvunnet material. Kalaset fästs med ett hårspänne på huvudet.

Jag jobbar på det

Jag känner att jag är inne på rätt spår. Försöker att andas lugnt, att känna efter. Det tar tid och kraft. Och att vara lugn, nöjd och glad är inte någon lätt match för min del. Men jag jobbar på det.

Försvunnen

Armband. Jag har gjort det av en armring i trä. Sedan har jag snabbåldrat kartor från en gammal filofax genom att lägga dem i kaffe. Sedan har kartorna fått torka och jag har klätt in armringen i utrivna kartor. Jag har limmat ihop allt med trälim. Mycket billigare än decoupagelack. Reslutatet blir litet hårdare men jag tycker inte att det stör, utan nu vågar man använda armbandet utan att vara rädd att förstöra det.

Se

Gränsen mellan galenskap och inte galenskap flyter.
Jag vet inte om jag är så intresserad av att veta vad som är vad.

Utsikt

Lunchtid. Utblick. Tystad atomkraft.

Skalbaggar

Sommaren, sensommaren och början på hösten har kantats av väldigt många skalbaggar. De har kommit gående litet varstans. De har krupit närmre. Och jag har välkomnat dem.
Jag har på senare tid börjat tycka väldigt mycket om insekter. Det känns bra. Det känns bra att inte bara gilla de söta djuren. Men den här skalbaggen är bara något av det vackraste som finns.
Och det finns ingen anledning att vara rädd för skalbaggar. Egentligen finns det säkert ingen anledning att vara rädd över huvud taget. Men jag är ganska bra på att vara rädd iallafall.

Enligt Solöga vill skalbaggen säga mig:
Ge dig själv tid att växa. Din gåva är att känna dig väl förberedd.
Skalbaggen tar sig alltid för vana att sätta sig själv i första hand. Börja med att befästa kärleken till dig själv och sprid därefter kärleken till andra.

Så faller omaka pusselbitar på plats.
Och vävs ihop med nya pussel.

Irritation

Det är så lätt att fastna i tankarna om att jag alltid kan vara på topp. Att alltid vilja vara på topp.
Det fungerar inte så. Jag har under några dagar varit inne i ett behagligt flöde och allt har känts ganska enkelt. Från att gå upp på morgonen, till att blinka, andas, jobba och diska.
Men nu är det stopp. Sengångarsakta försöker jag få något gjort. Jobbet går otroligt trögt, viktigheter glöms bort och hemma växer de där ta-tag-i-sen-högarna sig allt större och starkare. Snart som en Berlinmur.
Frustration över prestationsmisslyckandena.
Det är väl en sådan där inåtvänd yindag som behövs.
Och som jag på något sätt, någon gång, kommer att lära mig att uppskatta.
Men det är inte så lätt att uppskatta balans när man bara vill att allt ska gå framåt och jag tycker att det går för långsamt.

Konstigt

Det är väldigt litet som jag förstår. Ett exempel är den här bilen som stod utanför fönstret häromdagen. Och vad den trötta plasttomten gjorde där inne.
Möjligen oklokt att analysera. Men ibland är det mer lockande att analysera yttervärlden än det inre kaos som cirkulerar under huden.

Kramp

Fokus måste bort från de där självförminskande, värdelöshetscentrerade och hatiska tankarna.
Det blir inget bra då de regerar.
Jag har försökt pyssla hela helgen. Men det blir inte bra. Allt jag gör till ser ut som skit. Allt trillar ur händerna, färg kladdar, limmet hamnar i munnen och allt som skulle bli vackert blir bara fult. Och det blir inte ens fult på ett kitschigt och lustigt sätt. Jag skäms då jag tittar på det jag gjort och vill bara slänga alltihop.
Så ska det ju inte vara.
Och så undrar jag om det är mina kreationer eller min blick som det är fel på.