Förvandlingen av ett bord

Jag vet att det är förbjudet att ta saker ur soprum. Men det kan inte hjälpas. Det är ännu värre att bara slänga saker. Ett litet sött sängbord blev det hursomhelst utav fyndet. Tre lager vit färg krävdes för att det skulle bli skapligt.
Det är inte alltid jag känner mig så där väldsamt kreativ, men vill ändå göra något vettigt. Då är det inte så dumt att måla om möbler. Jag hatar verkligen att slänga saker och försöker att i största möjliga mån göra om saker istället för att kassera dem. Så här såg det ut innan...

Om växter

Så länge jag kan minnas så har växter inte varit min starka sida. De har dött.
Jag tycker egentligen om växter, men har inte lyckats hålla dem vid god hälsa. Och många gånger inte ens vid liv.
Mina krukväxters primära uppgift har varit att ge mig dåligt samvete. De har stått där i fönstren och blivit rynkigare, brunare, ledsnare, dödare.
Växter är något som mamma varit bra på. Jag har avundats hur hon kan ta en död pinne, titta på den och sätta den i en kruka för att sedan några veckor senare vara en sagolik praktväxt som skulle kunna vara hämtad ur vilket trädgårdsmagasin som helst.
I bjärt kontrast till mina vissna kaktusar.Men något har ändrats.
Jag vet inte när, men det kan ha varit i somras. Jag började titta på växter, blommor, träd, blad. Jag började se växter.
Och jag insåg på något flummigt sätt att de var mina vänner. Jag tyckte om dem, brydde mig om dem, ville se dem.
Vi fann varandra. Eller jag fann dem, för blommorna har alltid funnits där. Det är jag som varit borta.
Och nu tittar jag till blommorna där hemma varje dag. Jag ser till att de inte blir dammiga, att de inte är törstiga och att de har ny jord.
De tittar till mig.

Inte så förvånande med facit i hand kanske, men de har levt upp. De har blivit så många fler. De mår bra och deras rötter är friska och bladen tjocka.
Jag har fått nya vänner.