Det är så lätt att fastna i tankarna om att jag alltid kan vara på topp. Att alltid vilja vara på topp. Det fungerar inte så. Jag har under några dagar varit inne i ett behagligt flöde och allt har känts ganska enkelt. Från att gå upp på morgonen, till att blinka, andas, jobba och diska.
Men nu är det stopp. Sengångarsakta försöker jag få något gjort. Jobbet går otroligt trögt, viktigheter glöms bort och hemma växer de där ta-tag-i-sen-högarna sig allt större och starkare. Snart som en Berlinmur.
Frustration över prestationsmisslyckandena.
Det är väl en sådan där inåtvänd yindag som behövs.
Och som jag på något sätt, någon gång, kommer att lära mig att uppskatta.
Men det är inte så lätt att uppskatta balans när man bara vill att allt ska gå framåt och jag tycker att det går för långsamt.
