Skatan

När jag orkar försöker jag att pyssla. Men det är svårt att orka. Jag är trött. Efterdyningarna av ett halvårs sjuklig övertid och blåslampor i blodet är inte gratis. Jag betalar det med svårläkta sår, sviktande humör, bristfällig inspiration, onormalt ensamhetsbehov och ett tragiskt tunnelseende.
Men jag sover, knåpar när jag orkar och låter junisolen lysa på mina fotsulor och jag tror att det sakta blir bättre.

Skatan är ett av mina favoritdjur. Min farmor brukade mata skatorna på sin balkong i Östersund från 1930-talet och framåt. Grannarna hatade att hon gav de stora, skräniga fåglarna mat.
Hon gillade skatorna. Hon fortsatte att mata dem.
När jag var nio dog min farmor. Det är sådant som farmödrar gör och jag har sörjt men sedan inte tänkt så mycket på det. Och aldrig på det med skatorna.
Men för något år sedan när jag var deprimerad och dålig så började jag drömma om skator. Hela nätterna fanns de där. Jag visste inte vad de betydde och vad de gjorde i mina drömmar.
Mamma berättade om farmor och skatorna.
Och att när skatorna visar sig så kanske det är för att min farmor tänker på mig.
Det vill jag tro.

Och för att jag aldrig någonsin ska känna mig ensam, rädd och övergiven har jag gjort det här hårspännet av ett skatkranium.
För att man kan skita i vad grannarna säger och göra det man känner är rätt.