Det är roligt att testa gränserna. Jag vill veta var mina gränser går. Därför gillar jag att med skräckblandad förtjusning prova olika saker. I lördags var det löparfest och jag provade på att springa ett halvmaraton. Tillsammans med 30 000 andra halvgalningar sprang jag 21,1 kilometer, från Kastrup, genom tunneln, över Pepparholmen, över Öresundsbron och genom stan till Limhamnsfältet där jag äntligen fick vila. Med kraft från tända ljus i Östersund och Överturingen, med tankar om kärlek i hela universum sprang jag. Det var en fantastisk känsla, även om de flesta sprang snabbare än mig.
Och visst gick det att springa två mil. Det flöt bara på. Jag har inte tränat speciellt mycket vilket gör att jag är extra nöjd. Skyltarna som signalerade antalet tillryggalagda kilometer bara svischade förbi. De första 16 kilometerna gick bra, medan de sista fyra sprangs på ren vilja. Mest nöjd är jag över att jag genomförde det. Men litet missöden blev det. Jag glömde batteri till min mp3-spelare så jag fick låna Jonas Iphone som jag gömde i sportbehån. Jag lindade in den i litet plast så att jag inte skulle svetta ihjäl den. Jag hade inte valt musiken, så mitt på högbron skrålades Unheiligs version av Oh Tannenbaum. Det gav mig precis de krafter som jag behövde.
Lycklig gick jag i mål till Infected mushrooms Becoming insane. För det var precis det som hände. Efter målgången virrade jag runt i 30 minuter och har ingen aning om var eller vem jag var.
Det är underbart att inse vad jag kan göra om jag bara bestämmer mig.
Och nu har jag bestämt mig för Göteborgsvarvet 2011... Och då ska jag springa snabbare än två timmar och 25 minuter.
Eftersom jag fokuserade stenhårt på att springa och att andas så tog jag inga bilder. Men de här har Jonas tagit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar