Passa på

I all vardagssvärta och mer än lagom leda så kan det vara bra att påminna sig om att naturen, skönheten och det roliga finns överallt. En babyshaman kan gömma sig bland daggkåporna vid korsningen Bergsgatan/Amiralsgatan. Vips har jag hamnat i en djungel. Och där måste jag stanna en liten stund.
Och en naken babyshaman med hjorthuvud kan inte annat än att locka fram ett litet leende...Jag tror det är farligt att bara vänta på alla perfekta omständigheter. Det är inte varmt, härligt, pastelligt, glittrigt, nyförälskat och nybonat hela tiden. Men livet pågår ändå och jag måste kunna glädjas ändå. Jag måste få njuta av någon slags vardagsexistens trots allt. Det är på väg hem från jobbet som man måste sakta in och inse att universum håller mig trots allt. Visst är det enklare att känna in det då man mediterar, dansar, är ledig... Men man kan inte vänta på att omständigheterna ska vara de rätta. För då kanske man inte upplever ett smack istället för det aldrig var perfekt. Och när väntan är slut så bara dör man.

Om tiden som aldrig blir över

Att inte kunna stå stilla, att inte ha tillfälle att andas, sitta ned, lägga fötterna på bordet en stund är frustrerande. Att alltid vara effektiv, låta pigg, prestera, leverera ord, konsumera ord, sälja ord och köpa ord.
Man skulle kunna säga att det äter själ.
Framförallt glufsar det fritid. För all tid som jag är jobbeffektiv innebär att jag kryper in i en puppe-lik icke-existens på fritiden.
Blicken träffar en kal vägg och sitter sedan kvar. Själen hänger i luften. Jag somnar, försöker vila. Hjälplöst sitter jag där med tunga händer och ett slokande huvud.
Fastän nu i sommarmys och midsommartid borde alla tankar, former, kreativa planer bara slå ut i en vacker blomma. Och så blir jag stressad för att jag inte spenderar mer tid i gräset och låter solen klappa mig på huvudet.
Jag bara fortsätter att titta på filmerna som spelas upp på ögonlockens insida. Jag hugger ihjäl människor med trubbiga alpinnar och det sprutar blod.
Jag svettas och tycker att livet inte borde vara en kamp.
Jag vill inte leva för semestern utan jag vill hitta en balans. Jag har kollat under många stenar men fortfarande inte hittat den.

Motgångar

Den här veckan går det inget vidare.
Vårdcentralsbesök och nu har några vandaler hoppat på bilen. Det är en stor buckla i taket och stora fotspår. Radioantennen ligger som en amputerad kroppsdel på sidan av bilen.
Jag som varit lugn, snäll och till och med nästan harmonisk undrar varför det här händer.

Läppglans för den ganska händiga

Jag har alldeles för lätt för att ta ut mig på dagarna så att jag inte orkar pyssla på kvällarna. Det är väldigt dumt, för det gör att jag blir jätteirriterad för att pysselidéerna bara lägger sig på hög. Sedan ligger de där och surnar. En liten bot på det är att göra småpyssel i veckorna för att stilla kliande fingrar. Igår gjorde jag eget läppglans. Jag slängde ned litet ekologiskt vaniljpulver bland honung och hudsalva. I vattenbad smälte det jättebra. Sedan fick det stelna i små burkar.Sedan gjorde jag en variant med ros, för det var litet härligt somrigt. Och någon gång vill jag också känna mig så där härlig och rosig som annars bara andra gör. Själv spenderar jag oftast de soliga dagarna inne på svala loppisar eller i någon skog. Men i år ska jag ut i solen. Och då måste jag ha ett eget läppglans som luktar blommor såklart.
Med egna etiketter gav det verkligen en känsla av tillfredställelse.Det ser kanske inte mycket ut för världen och var heller inte svårt. Men det var verkligen värt att minipyssla litet.Jonas blev också inspirerad. Han gjorde en manlig variant med litet whiskey i. Det blev också jättebra. Även om det är litet falsk marknadsförning eftersom Lord Calvert inte är single malt whiskey. Men det kan man gott glömma bort tycker jag.

Snart på tv...

Jag är fortfarande generellt tveksam.
Men jag tror att jag samtidigt håller på att öppna hjärtat för universums kraft.

Allt blir som det ska.
Det är en provocerande tanke. Men jag tror ändå att det är sant. Jobbigt sant.
Men det finns en magkänsla som talar till mig. Och jag försöker lära mig att lyssna. Jag försöker höra när känslan säger ja och när den säger nej. Det passar inte alltid så bra.

Helt plötsligt hittar jag mig själv i soffan. Lugnt och arbetandes. Lugn kan finnas litet var stans.
Då, precis mitt i lugnet ringer ett produktionsbolag och frågar om jag inte vill spela journalist i tv-serien Starke man.
Inspelningarna är på måndag och jag kan ta med penna, block och bara vara mig själv.
Jag sade ja.

Lugn behöver inte bara vara att sitta stilla på en bergstopp. Lugn kan vara att stå i några minuter i en matvarubutik och lyssna på det faktiskt fantastiska ljudet av kyl- och mejeridiskarna.
Ett lugnt och tryggt brummande. Mitt i all köp-det-här-hets så kan jag fortfarande vara lugn och låta allt passera som moln på himlen.
Det är kanske enklare att hitta lugnet med jord på fingrarna eller osvensk mark under skosulorna. Men lugnet finns faktiskt på Ica också. Det finns i min mage. I hjärtat liksom.
Frånvaron av ett trädgårdsland, tillfällig skogssaknad och ett hem ska inte stoppa mig från att känna att jag är rätt.
Åtminstone en liten stund ibland.

Jag hoppas att enhörningarna stannar

Det finns så sjukt mycket inspiration där ute. Sherri Haab Jag har piggat upp mig själv med att köpa en bok av henne för att låta galenskapen flöda där hemma. Min förhoppning är att det ska funka. Snart snart.
Det finns så mycket som jag vill skapa med mina händer. Fantasin finns där, men den darrar. Jag är så rädd att den ska förblöda ut i alla stressade tankar om gps-koordinater, publikationer och viktigheter.
Jag är rädd att alla enhörningar, skumma blötdjur och tussiga gnagare ska slita sig loss och rymma från mig. De kanske blir trötta på att jag aldrig leker med dem och att de aldrig får plats i mitt kaotisk-pedantiska liv.
Jag blir så nervös av att vara duktig, vuxen, vanlig. Och så står jag där, tråkig och darrar på rösten. Istället för att bara vara och låta universums lungor blåsa liv i mig.
Ibland känns det skönt med en gnutta struktur. Jag tänker på lön, toapapper hemma, riktlinjer för ett vuxenliv. Men det är inte allt.
Det är fortfarande dödligt blommiga tapeter i köket och det mördar kreativiteten.
Av allt jobb och dåliga tankar så rinner fantasin, magkänslan och glädjen bort. Så ska det inte vara.
Jag måste hitta en strategi för att få balans. En nyckel.

Broloppet är sprunget

Det är roligt att testa gränserna. Jag vill veta var mina gränser går. Därför gillar jag att med skräckblandad förtjusning prova olika saker.
I lördags var det löparfest och jag provade på att springa ett halvmaraton. Tillsammans med 30 000 andra halvgalningar sprang jag 21,1 kilometer, från Kastrup, genom tunneln, över Pepparholmen, över Öresundsbron och genom stan till Limhamnsfältet där jag äntligen fick vila. Med kraft från tända ljus i Östersund och Överturingen, med tankar om kärlek i hela universum sprang jag. Det var en fantastisk känsla, även om de flesta sprang snabbare än mig.Och visst gick det att springa två mil. Det flöt bara på. Jag har inte tränat speciellt mycket vilket gör att jag är extra nöjd. Skyltarna som signalerade antalet tillryggalagda kilometer bara svischade förbi. De första 16 kilometerna gick bra, medan de sista fyra sprangs på ren vilja.
Mest nöjd är jag över att jag genomförde det. Men litet missöden blev det. Jag glömde batteri till min mp3-spelare så jag fick låna Jonas Iphone som jag gömde i sportbehån. Jag lindade in den i litet plast så att jag inte skulle svetta ihjäl den. Jag hade inte valt musiken, så mitt på högbron skrålades Unheiligs version av Oh Tannenbaum. Det gav mig precis de krafter som jag behövde.
Lycklig gick jag i mål till Infected mushrooms Becoming insane. För det var precis det som hände. Efter målgången virrade jag runt i 30 minuter och har ingen aning om var eller vem jag var.
Det är underbart att inse vad jag kan göra om jag bara bestämmer mig.
Och nu har jag bestämt mig för Göteborgsvarvet 2011... Och då ska jag springa snabbare än två timmar och 25 minuter.Eftersom jag fokuserade stenhårt på att springa och att andas så tog jag inga bilder. Men de här har Jonas tagit.

Råttbarn

Nu har de kommit. Råttbarnen. Kjells små söner. De föddes 22 april och förra måndagen kom de till oss. De heter egentligen Mumintrollet och Snusmumriken. Men hos oss blir det Möbius och Trollet. De är mycket välkomna, även om de är svåra att fånga på bild. De här två bilderna är resultatet av flera sessioner och kanske femtio bilder. De är vid gott mod och god hälsa och kommer bra överens med sin far. De har åtta systrar. Kjell och Mao köpte vi frånvärldens bästa råttuppfödare
Dessvärre är ju pappa Kjell och hans bror Mao två år och fyra månader. Det är gammalt för råttor. Mao gillade inte alls när brorssönerna skulle flytta in i buren. Så vi fick bygga en övervåning i voljären. Det blev som ett våningshus kan man väl säga. Här sågar Jonas till bottenplattan till våningsplanet i badrummet.
Stunderna då jag önskar mig ett hus kommer allt oftare. Då skulle jag ha ett hobbyrum där man kunde såga hej vilt utan att det blev smuligt bredvid toaletten. Men det funkar bra ändå.

Jag är en nervös människa

Jag är nervös.
På lördag ska jag springa Broloppet.
Tänk om jag missar bussen?
Tänk om jag får skavsår?
Tänk om mina höfter ger upp redan efter 11 kilometer?
Tänk om de ger upp ännu tidigare?
Tänk om jag springer för snabbt till en början?
Tänk om jag får svindel på bron?
Tänk om jag får ont i magen?
Tänk om jag kollapsar?
Tänk om jag springer fel?

Nu är det positiva tankar som gäller. Positiva tankar och fokus.
Äta kolhydrater och andas lugnt.
Det är klart att det kommer att gå bra.
Men jag är nervös ändå. Det ligger i min personlighet.
Och anledningen till att jag springer är ju för att jag vill veta om jag tycker att det är roligt och det finns bara ett sätt att ta reda på det. Ett sätt som är 2,1 mil långt.

Förhoppningar om en sommar

På min fritid under sommaren, både på kvällar, helger och semestern så ska jag försöka göra så litet som möjligt. Allt ska få läka och sedan växa fritt och vilt. Men några förhoppningar inför den här sommaren har jag. Förutom att lyssna på Sommar i p1 och titta på Tour de France så hoppas jag på att få höra en storspov.
Jag satsar också på att skaffa en liknande solbränna.
Det här kommer att bli en sommar att minnas.

Avtryck från verkligheten

På sista tiden har jag experimenterat litet med avgjutningar. Det blir inte exakt som verkligheten, men jag gillar det skruvade uttrycket. Här är mitt lillfinger i lera. Jag har använt en lera som heter Mold maker för att göra formarna. Sedan har jag bara tryckt i cernitlera. Avgjutning av råttfötter. I avgjutningsformen förvandlades de beniga råttfötterna till mer svullna utomjordingsfötter. Inte som råtta men ganska kul ändå.

Attack i skogen

Jonas blir anfallen av ett mystiskt moln.
Det är pollen.
Men med litet god vilja så fortsätter jag att hoppas att det är en ande.

Svartvit vår

Så här har våren känts. Svartvit. Dämpad och jag har varit rädd.
Men nu är det sommar. Och jag tror på förändring.
Egentligen hatar jag förändring, men jag vill hellre ha förändring än att fortsätta stå och stampa på samma ställe. Och därför tror jag på det nya och otrygga. Fastän det alltid skrämmer mig, oavsett om det handlar om nya vanor, tankesätt, platser eller bekantskaper.

Skatan

När jag orkar försöker jag att pyssla. Men det är svårt att orka. Jag är trött. Efterdyningarna av ett halvårs sjuklig övertid och blåslampor i blodet är inte gratis. Jag betalar det med svårläkta sår, sviktande humör, bristfällig inspiration, onormalt ensamhetsbehov och ett tragiskt tunnelseende.
Men jag sover, knåpar när jag orkar och låter junisolen lysa på mina fotsulor och jag tror att det sakta blir bättre.

Skatan är ett av mina favoritdjur. Min farmor brukade mata skatorna på sin balkong i Östersund från 1930-talet och framåt. Grannarna hatade att hon gav de stora, skräniga fåglarna mat.
Hon gillade skatorna. Hon fortsatte att mata dem.
När jag var nio dog min farmor. Det är sådant som farmödrar gör och jag har sörjt men sedan inte tänkt så mycket på det. Och aldrig på det med skatorna.
Men för något år sedan när jag var deprimerad och dålig så började jag drömma om skator. Hela nätterna fanns de där. Jag visste inte vad de betydde och vad de gjorde i mina drömmar.
Mamma berättade om farmor och skatorna.
Och att när skatorna visar sig så kanske det är för att min farmor tänker på mig.
Det vill jag tro.

Och för att jag aldrig någonsin ska känna mig ensam, rädd och övergiven har jag gjort det här hårspännet av ett skatkranium.
För att man kan skita i vad grannarna säger och göra det man känner är rätt.

Skepsis

Festival i all ära. Men när det regnar, är kallt och jag får någon slags migränattack och sover i ett dygn känns det sådär.
Men det går väl över.
Det kändes till och med riktigt fint att komma tillbaka till jobbet trots att jag hade mossa i skorna och sår i munnen.
Nu är det flera månader tills det är dags att campa igen. Så vi får väl se vad som händer till dess.