Jag tycker inte att djur, växter eller människor förtjänar att dö. Men däremot tycker jag om när det blir då min mänskliga litenhet blir påtaglig.
Jag njuter av att vara nära människans litenhet, för det är precis det som händer vid ett vulkanutbrott.
Moder Jord vrider sig, mullrar och försöker göra sig påmind. Du eller jag kan bara stå där och inte göra något åt saken. Inga pengar, mutor eller ens Bruce Willis kan göra något åt det.
Jag tror att den där litenheten är väldigt viktig för oss människor att känna. Åtminstone ibland. Det är så lätt att blåsa upp mänskligheten till att vara skapelsens krona. Vi slår oss för bröstet och stolta väger våra stora hjärnor. Men glömmer bort att vi som art är liten, lika bräcklig och skör som alla andra arter. Vi är också sköra, små och precis hur dödliga som helst.
Vi må ha lika stora och lysande själar som alla andra varelser. Men vulkanen påminner oss om att vi inte ska få storhetsvansinne. Och inför vulkanen är alla arter lika små och dödliga.
Tack för det.
Den här bilden är tagen ovanför vulkanen på Island. Det ger fantastiskt vatten till alla konspirationsteoretiska kvarnar. Jag ler. 
