Prioriteringar

ugglebrosch eller minitavla.Fladdermus och trollslända. Jag provade att sandpappra den genomskinliga krympplasten litet för att få en frostig effekt och tycker att det blev över förväntan. Experimentsuget växer sig allt större.

Övertid kontra pärlor.
Övertid kontra garn.
Övertid kontra lera.
Övertid kontra lim.

Jag hör själv att det inte är hållbart. Jag är på väg att bli bättre. Det har jag lovat mig själv. Nu väntar fyra lediga dagar på mig. Och jag väntar på fyra lediga dagar av pyssel, sovmorgnar och loppisar.

Mumintroll

Krympplast och muminkaraktärer tycker jag passar ganska bra ihop. Snusmumriken och Filifjonkan är gjorda i genomskinlig krympplast och permanent tuschpenna. Snusmumriken är drygt en centimeter hög. Filifjonkan är kanske tre eller fyra centimeter.
Knyttet är som sig bör mycket, mycket litet. Kanske bara en centimeter eller så. Men jag är ändå nöjd.Hattifnattar.

Mer ska det bli

Det här är en liten brosch eller minitavla av en gammal kortlek, ett lock till en ögonskugga, lim, pärlor och en hård reliefaktig plast som blir litet lagom genomskinlig. Transparent, men samtidigt litet drömsk och ungefär fem centimeter i diameter.

Pysselkvällarna ska bli fler. Jag ska gå hem från jobbet i tid. Att fotografera experimenterade alster är peppande.
Arbete är viktigt. Men det är fritid också. Och inget ger mening som pyssel. Så har det varit sedan jag var liten och satt i dockvrån på kyrkis och lade pärlplattor. Där fick jag sitta i fred hur länge som helst. Ingen sade att jag skulle göra något annat eller att jag borde interagera med andra barn.
På lekis satt jag i förrådet och sydde i min ensamhet. Långsamt och med stort tålamod växte kuddar, mattor och annat fram. Jag fick sitta ifred. Det var väldigt bra.
Jag behöver hitta tillbaka till den där fickan i tiden där jag blir ett med universum och plast, pärlor eller lim.

Det ser klumpigt och barnsligt ut det jag gör. Men det är mitt uttryck. Och jag tror att man måste inse, att jag måste inse att allt jag gör inte behöver se fabriksgjort och perfekt ut. Det kan få vara klumpigt, buckligt och skapat i tystnad.

Det är ett omvänt lotteri

Jag tycker att det är viktigt och bra att betala skatt.
Jag tycker om att betala skatt. Och jag hoppas och tror att mina skattepengar går till bra saker.
Men sen finns det vissa bitar jag inte begriper. Vissa år får jag tillbaka 10 000 kronor utan att ha gjort någonting.
Men i år, då jag gått upp fem varje morgon i ett halvår, jobbat övertid till en sammanlagd summa av flera arbetsveckor... I år då jag verkligen har slitit och betalat mer skatt än något annat år i mitt liv. Då ska jag betala tillbaka flera tusen.
Jag blir så matt.
Det är så onödigt. Men jag utgår från att pengarna kommer att användas på ett jättebra sätt!

Jag trodde aldrig att det skulle hända

Så otroligt tantig jag känner mig som är sugen på att plocka in björkris och bara titta på det medan det slår ut.
Jag har aldrig någonsin känt något direkt sug efter det. Men nu bara måste jag ha det. Jonas är troligen allergisk mot det, men det kan liksom inte hjälpas. Han får vänja sig.
Tantigheten segrar.
Och det känns jättebra.

Gotisk magdans

Det är fredag och livspepp har brutit ut över sydvästra Skåne. Jag har en glad aura med en radie på ungefär två mil runt mig.

En av de saker som jag försöker att jobba litet extra med under 2010 är att jag inte ska låta några tråkiga rädslor begränsa mig. Inget fånigt "inte-kan-väl-jag...", eller "jag-som-är-så-dålig-ska-väl-inte.." och annat mesigt ursäktande för min existens. Jag försöker sluta med det. Inget blir bättre utav det. Tvärtom trippar jag på tå och hela min själ blir ledsen.

Jag jobbar hårt på att inte vara inskränkt utan att hela tiden vara öppen för nya vanor, tankar, filosofier, prövningar och äventyr.
Jag försöker tysta haren inom mig. För den har tagit litet för stor plats under en sisådär 28 år.
Det går både bra och dåligt.
Men en riktigt klockren käftsmäll av lycka fick jag då jag hittade gothic belly dancing. Det måste vara det bästa som hänt verkligheten sedan... kameran uppfanns.
Gothen är på väg tillbaka, men på ett bättre sätt än vad den varit tidigare. Snyggare, mer medveten och i högre kvalitet.
Jag älskar det drömska, dramatiska, melankoliska, mystiska, silvriga, mättade, tidlösa med gothen. Och kanske framförallt det gudinnelika.

Det är något i det häxiga, trolska och gudinniga som gör mig varm och bubblig i hjärtat, precis som när jag var 17 och satt i timmar och sydde spets på alla mina kläder. Som då jag satt i timmar och letade obskyra gothband och beställde skivor, köpte silversmycken på second hand och blandade mina egna ögonskuggor för att få dem riktigt mörka. Det är nostalgi men inte på ett dammigt sätt.

Och att blanda allt detta sagolika med dans. Det kan inte bli annat än succé.
Det är så himla vackert. Man kan lära sig svärdkoreografi och ha för mycket smink, skelettdelar och spets på sig. Och utföra fantastiska rörelser. Jag har bara testat magdans litet grann. Det är otroligt häftigt och runt höfterna finns betydligt fler muskler att ta kontroll över än man kan tro. Som sjukgymnast är jag extremt fascinerad över det. Och som privatperson är jag extremt fascinerad över svärdkoreografi och slöjor.
Det finns i Sverige. Så nu får vi se när jag vågar sluta drömma och göra slag i det här... Gothic belly dance i Sverige

Vårhattar

Det här är kanske inte några egentliga vårhattar eftersom jag gjorde dem i vintras. Och det är nog litet överdrift att säga att jag gjorde dem också. För jag fick litet hjälp av min händiga mor.

Virkade dukar är inget jag använder precis. Men de ligger däremot gärna i högar och travar på loppisar och i gamla förråd.
Jag tycker att de blev rätt fräsiga som hattar. Jag har bara blandat litet trälim och vatten, dränkt in dukarna och sen låtit dem torka över natten över en liten burk så att de skulle få hattformen.
Jag hade gladpack under dem också, för att de inte skulle fastna.

De här hattarna är naturella, men ska troligen dekoreras vad det lider. Små söta band, blommor och kanske en och annan pärla.
Vårhumöret känner inga gränser.

Magisk förändring av humör

Det är inte alla som tror på magi.
Men jag gör det.
Jag tror på magi, spöken och troll. Och en hel del annat.
Min värld blir glimmar mer med min tro.
Men även om du inte tror på magi så är det faktiskt ändå magiskt hur humöret förändras av vårsolen.
Det är en idisslad fras det här med vårglädjen. Men det är ett axiom.
Bakom alla moln och allt elände har solen gömt sig hela tiden.
Välkommen tillbaka Fader Sol.

Borta

Glädjen. Jag vet inte riktigt var den tog vägen. Den har kanske drunknat bland mini-post-it-lappar, vanliga post-it-lappar, visitkort, anteckningar och åter anteckningar.
Jag sitter inte längre på toaletten och skriver på baksidan av journalpapper i någon sjukhuskällare.
Jag har både fönster och utsikt.
Fingrar knapprar tangenter. Men kreativiteten.Jag vet inte var den finns. Jag hittar den inte. Då jag kommer hem på kvällarna är det mest kreativa jag orkar ge mig på en tandborstning.
Här blir inga böcker skrivna, inga boleros virkade och väldigt få örhängen knåpade.
Jag jobbar på det.
Jag måste hitta min stig. Där jag ska gå.
Det var länge sedan jag kände mig så här borttappad, vilse och försvunnen.

Att förvånas över sig själv

Något som aldrig gjort mig besviken är museum.
Det låter mossigt, tråkigt och nördigt, men inte på det där charmiga sättet. Det skiter jag i. Jag älskar museum. Jag tappar greppet om tiden och det är fantastiskt.






Bilderna har jag tagit på Köpenhamns stadsmuseum.
Och jag kan verkligen rekommendera ett besök.

En viktig dag

Jag tror att man alltid tycker litet extra om den plats där man är född och uppvuxen.
Kanske är det inte alls så för alla, men jag är sagolikt förtjust i Jämtland.
Det är ett fantastiskt landskap. Luften och ljuset är annorlunda än den skånska.
Jag saknar Jämtland ganska ofta. Men samtidigt trivs jag med att sakna på avstånd.

Och idag firar jag Jämtlands nationaldag.
Det ska jag göra på ett hotellrum i Köpenhamn där tiden bara ska få gå och min själ ska få läka efter kattmordet.

Orange i vardagen

För att färgen orange ska påminna mig om att vara i balans så har jag sytt in några pärlor i håret.
Det ser inte sådär värst vuxet ut, men jag tycker att det känns väldigt bra iallafall. Jag vill påminna mig om att jag inte vill känna mig splittrad. Jag vill inte vara den som förespråkar lugn och ro mest av alla jag känner men samtidigt är den som jobbar över mest och aldrig klarar av att säga nej eller be om hjälp. Jag hatar den splittrade paradoxen. Och de här ovuxna pärlorna i oordning i mitt hår ska påminna mig om det.
Nu kommer jag inte undan insikten.
Orange representerar navelchakrat.
Och navelchakrat står för självförtroende, moral, spontanitet, lust, kreativitet, ambition, konstnärsskap.
Obalans här kan innebära tappad ork och livsvilja, splittrad.

Det kan man se som bara flum och dynga.
Eller så kan jag välja att se det som något tänkvärt som jag kan och borde jobba med.
Jag väljer det senare.

Tim gjorde det!

Sagor förtjänar att tas på allvar. Det är inget som ska dagisas bort och växas ifrån.
I min värld finns inget som heter att växa upp. I min värld finns krumelurpiller och fantasi. Jag försöker hålla kvar vid det, fast stressen sätter sig i axlarna och nacken litet för ofta.
Alice i Underlandet var sjukt bra. Jag är inte alls besviken. Det var ett underbart frosseri i Johnny Depp, färger, talande djur i fina kostymer, bra effekter, mer färger och mycket mer Johnny Depp.
Som fantast av allt detta fanns inte alternativet besvikelse. Tim Burton lyckades.
Jag är lättad och kan knappt vänta till Alice i Underlandet kommer på dvd så att jag kan titta på den varje dag och aldrig krypa ur min fantasipuppa!

Jag är en mördare

Vad kan det för finnas för mening med att köra över en katt?

Jag har gjort det.
Jag körde inte fort. Det var inte halt och den sprang rakt ut i vägen och ...under bilen.
Det är fruktansvärt.
Jag hann inte stanna och katten dog.
Det värsta är att bilen som kom efter mig också körde på katten. Jag såg det i backspegeln. Jag såg hur den var svart och alldeles mjuk.

Jag kan fortfarande inte föreställa mig känslan av hur det är att döda en katt. Men jag har gjort det.

Jag minns nästan inget av kvällen. Jag ringde polisen och sen bara grät jag så att det började sticka i hela ansiktet.
Om dödsstraff fanns så skulle jag vilja ha det nu.

Jag känner mig som världens sämsta människa fastän alla säger att jag inte gjort något fel.
Något är väldigt fel om man kör på en katt.
Kan jag få det ogjort så gör jag gärna det.
Jag är så ledsen.
Förlåt katten.
Förlåt.

Och varför spelades Twin Peakslåten på radion precis innan det hemska hände?

Drömmar om drömmar

Jag begriper inte hur stressen gör.
Den hittar alltid nya sätt att lura mig på.
Migrän, huvudvärk, ångest, trötthet, munsår, surhet. Det kan vara vad som helst.

Den är som den fuktiga skånska kylan. Det spelar ingen roll hur noga jag rustar mig med kläder för det tar ändå bara ett par sekunder så har fuktkylan redan börjat att hårdhänt massera min ryggmärg.

Jag springer efter stressen som en knarkhund och försöker identifiera och avväpna den. Knappt har jag hunnit glädjas åt att jag blivit av med en del så har stressen redan hittat något nytt sätt att sänka mig.

Jag har börjat läsa drömböcker och föra drömdagbok igen.
Det känns utmärkt och jag hoppas att små signaler om att jag arbetar med mina demoner ska nå mitt undermedvetna så att jag kan börja få litet lucida drömmar igen.
Jag tror verkligen hjärnan kan tala till mig på ett annat sätt då jag sover och fasaden är bortkopplad.
Mer galenskap och insikter hoppas jag på.

Om att våga låta sig älskas

Trollkarlen från Oz med det fega/modiga lejonet kan vara en av de bästa musikalfilmer som gjorts.

Krama mig inte.
Jag blir rädd då människor kommer för nära.
Och jag vill inte riskera att stå där generad och samla spillror av mig själv.

Att våga låta sig bli omtyckt är ohyggligt. Både skrämmande och svårt.
Ingen kan väl mena allvar med det?
All omtyckelse, alla komplimanger eller klappar på axlat måste bygga på missförstånd...

Andra människor, utanför min ego-sfär har inte insett hur hemsk jag är.
Hur tråkig jag är. Hur världen bara snurrar runt mig. Och det är bara en tidsfråga innan de inser min djävulskhet och då är det fånigt att stå där och tro att man var omtyckt!

Men att det finns någon som ändå, trots all värdelöshet hävdar att jag är bra är märkligt.
Jag får svindel då jag försöker våga låta mig bli älskad.

Och jag lovar att bli mindre rädd.
Andas och vara modig.
Jag kommer inte att gå sönder.
Jag är ju inte ens hel.

Längtan tar slut

Alla drömmars dröm slår in imorgon för hela världen.
För mig först på fredag.
Då kommer den film jag längtat efter mest någonsin.
Alice i Underlandet.
Gud nåde Tim Burton om jag blir besviken.

Diadem

Ett gammalt fult diadem som tar plats går ganska snabbt att förvandla med litet satinband, superlim, en plastfladdermus och några satinrosor.
Jag gillar sättet som det är för mycket och "blaffigt". Det gör mig på bra humör. För allvarligt talat... Det här med måttfullhet är inte alltid så himla tilltalande.
För att det inte skulle gotha ur totalt så gjorde jag ett gulligt diadem också. Med superlim så sitter det mesta. Till och med en metallmuffin och en snäcka. Det finns inte mycket som går upp mot limkladdiga fingrar och kreativa rus.
Stay tuned för fågeldiademet som kommer snart.

Absinthbrosch

Det blev en absinthinspirerad brosch också, fast den är inte av krympplast utan av plexi och en tysk flyer. Och litet nagelstenar och en kiwi av cernit.
Det luktar inte Österlen och flärd. Men jag gillar det!

Krympplast

Så sjukt roligt. Litet knepigt att få till det, men jag gillar den litet barnsliga tjocka stilen som resultatet får.
Det verkar som om krympplasten fungerar jättebra till örhängen. Men det var väldigt lätt att göra kreationerna alldeles för små.
Dinosaurien ville inte riktigt synas på bild. Den här blev nästan bäst av alla.

Död åt er demonjävlar

Förändring.
Det är en ovan smak i mitt liv av nya vanor, rutiner...
Mitt i allt det nya, det fina som jag valt börjar jag känna mig vilse.
Jag vill ha något bestående.
Vad är bestående?
Det är inte ett skit som är bestående. Jag blir rädd, får svindel, tunnelseende och börjar svettas.
Allt ändras hela tiden. En mental jordbävning och jag vet inte alls vad jag ska hålla fast vid.
Kanske bara gilla läget och följa med.
Men det är inte min melodi.
Jag vet inte hur man gör.
Jag strävar alltid åt ett annat håll.
Jag brukar alltid känna efter hur det känns i magen. Men ibland blir magen bara alldeles tyst och säger ingenting. Jag vet inte var jag ska lyssna. Och alla de olika demonerna bara skriker åt mig.
- Du är dålig
- Du har ingen talang
- Du är lat
- Du är ful

Och jag kan inte begripa då jag får erbjudandet om ett fast jobb. Ett fast jobb i journalistsverige just nu.

Det är på precis samma sätt som när jag jobbade som sjukgymanst. Jag bara undrar när jag ska bli påkommen. När alla ska upptäcka att jag är en vidrig människa som inte kan någonting. En vidrig lat människa som inte klarar någonting.

Så har jag ingen lust att leva mitt liv. Jag vill inte smyga runt och hoppas att ingen ska märka mig.
Jag har ingen lust att låta demonerna vinna.
Jag har ingen lust att låta rädslan vinna.
Och varför är det så lätt att tro att demonernas röst är min egen?
Det är åt helvete.
Men nu är det slut.

Jag är helt okej.
Jag kan bestämma att från och med nu är så.
Bra.