Borta

Glädjen. Jag vet inte riktigt var den tog vägen. Den har kanske drunknat bland mini-post-it-lappar, vanliga post-it-lappar, visitkort, anteckningar och åter anteckningar.
Jag sitter inte längre på toaletten och skriver på baksidan av journalpapper i någon sjukhuskällare.
Jag har både fönster och utsikt.
Fingrar knapprar tangenter. Men kreativiteten.Jag vet inte var den finns. Jag hittar den inte. Då jag kommer hem på kvällarna är det mest kreativa jag orkar ge mig på en tandborstning.
Här blir inga böcker skrivna, inga boleros virkade och väldigt få örhängen knåpade.
Jag jobbar på det.
Jag måste hitta min stig. Där jag ska gå.
Det var länge sedan jag kände mig så här borttappad, vilse och försvunnen.

Tidstjuven

Dagens lärdom måste vara att jag inte ska låta mig påverkas av världsliga ting. Inte bli arg på sådant som jag ändå inte kan styra över.
Andas.
Andas lugnt.
Och fortsätta med det.
Det är ytterst sällan jag är arg, men idag tangerar blodet kokpunkten och det ryker ur öronen.
Två och en halv timme istället för den vanligt oändliga en och en halva timmen tog det mig att nå min arbetsplats.

Två och en halv timme. Det är ungefär den tid det tar att mjölka 65 getter.

Mitt tålamod är exakt anpassat för att stå ut med att pendla en och en halv timme enkel resa.
I min trötta enfald tänkte jag unna mig 45 minuters sovmorgon och gick upp 05.45 istället för prick fem. Jag tvingade Jonas att kontrollera att tågen gick som de skulle och allt verkade vara i sin ordning.
Men inte då. Tåget är inställt. För att ta mig till Helsingborg får jag byta i Lund. Då jag väntat i regnet och kommit fram med ytterligare försening får jag springa till jobbet.
Jag vet att det är litet pensionär och 1992 att klaga på kollektivtrafiken.

Helst vill jag teleportera mig till en avlägsen framtid där allt som heter pendling upphört.

Eller bara andas. Räkna lugnt och fortsätta att leta efter ett bortsprunget lugn.