Trollkarlen från Oz med det fega/modiga lejonet kan vara en av de bästa musikalfilmer som gjorts. Krama mig inte.
Jag blir rädd då människor kommer för nära.
Och jag vill inte riskera att stå där generad och samla spillror av mig själv.
Att våga låta sig bli omtyckt är ohyggligt. Både skrämmande och svårt.
Ingen kan väl mena allvar med det?
All omtyckelse, alla komplimanger eller klappar på axlat måste bygga på missförstånd...
Andra människor, utanför min ego-sfär har inte insett hur hemsk jag är.
Hur tråkig jag är. Hur världen bara snurrar runt mig. Och det är bara en tidsfråga innan de inser min djävulskhet och då är det fånigt att stå där och tro att man var omtyckt!
Men att det finns någon som ändå, trots all värdelöshet hävdar att jag är bra är märkligt.
Jag får svindel då jag försöker våga låta mig bli älskad.
Och jag lovar att bli mindre rädd.
Andas och vara modig.
Jag kommer inte att gå sönder.
Jag är ju inte ens hel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar