Det här är en liten brosch eller minitavla av en gammal kortlek, ett lock till en ögonskugga, lim, pärlor och en hård reliefaktig plast som blir litet lagom genomskinlig. Transparent, men samtidigt litet drömsk och ungefär fem centimeter i diameter.Pysselkvällarna ska bli fler. Jag ska gå hem från jobbet i tid. Att fotografera experimenterade alster är peppande.
Arbete är viktigt. Men det är fritid också. Och inget ger mening som pyssel. Så har det varit sedan jag var liten och satt i dockvrån på kyrkis och lade pärlplattor. Där fick jag sitta i fred hur länge som helst. Ingen sade att jag skulle göra något annat eller att jag borde interagera med andra barn.
På lekis satt jag i förrådet och sydde i min ensamhet. Långsamt och med stort tålamod växte kuddar, mattor och annat fram. Jag fick sitta ifred. Det var väldigt bra.
Jag behöver hitta tillbaka till den där fickan i tiden där jag blir ett med universum och plast, pärlor eller lim.
Det ser klumpigt och barnsligt ut det jag gör. Men det är mitt uttryck. Och jag tror att man måste inse, att jag måste inse att allt jag gör inte behöver se fabriksgjort och perfekt ut. Det kan få vara klumpigt, buckligt och skapat i tystnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar