Inspiration

Irina Werning har gjort en helt underbar serie. Hon har tagit gamla bilder och återskapat miljöer och poser, men med en äldre person. Helt sagolikt tycker jag.

Att städa med skräp

Jag har som jag tidigare beskrivit svårt att göra mig av med saker. Saker gillar mig och jag gillar saker. Men det innebär inte att saker gillar att ligga i lådor och ha tråkigt. Ett sätt att städa upp och sortera kan vara att ta hundra små saker och limma fast dem på en vanlig blomkruka. Sedan kan spretigheten förvandlas till enhet genom att spraya rubbet i silver. Man kan spraya i annan färg också säkert, men jag gillar silver. Jag har använt limpistol och vanlig silversprayfärg.Jubileumsmynt från 1939, plastspindla, misslyckade pysselförsök som samvetet inte vill kasta och fåfängan inte vill använda får här en plats. Små leksaker, trasiga glaskulor, nyckelringar och allt sånt där som ligger kvar längst ned i fyndlådorna blir här juveler. Och krukan passar jättebra i fönstret också.

Till nästa nivå - genom badrummet

En smutsig dröm från i natt. Jag måste fly. Jag står i lerigt vatten och det finns massor av äckliga djur överallt. Jag måste bort, snabbt. Jag blir visad av en blond tjej att jag kan krypa ned i springan mellan badkaret och väggen för att komma genom golvet och bort från allt. Det är fruktansvärt smalt och jag vet inte hur jag ska klara det. Jag får panik och känner mig instängd. Jag är livrädd för att fastna mellan den påstådda friheten och äckelvärlden, och då sitta fast bakom ett badkar!
Men det går bra. Jag slinker genom. Jag kommer till nästa nivå, som också är ett badrum och jag måste åla genom trånga utrymmen mellan badkar och vägg och så småningom in i avloppet för att komma ut på andra sidan.
När jag väl kommer ut på andra sidan skiner solen. Men det är också det enda som är bra. Jag står med smutsigt vatten upp till midjan och känner mig vansinnigt smutsig. Jag blir ombedd att plocka upp en flaska från botten. Efter den här långa strapatsen skulle det vara gott med en öl. Och på botten ligger en brun, smutsig flaska. Men den går att tvätta av så att den blir alldeles ren och fin. Men när jag väl öppnar den så innehåller den bara vatten, visserligen rent vatten, men jag blir ändå besviken.

Jag har inte kommit fram till vad drömmen vill säga. Men det kan vara kvalfyllt att åla mellan olika lager av verklighet och medvetande. Och att jag blir besviken av vatten istället för öl... Men det visste jag ju redan innan...

Mitt sätt att välkomna våren

Det var kanske inte så mycket för att få en smidig och strukturerad flytt i början på maj som vårlängtan som gjorde att jag efter månader av mentala förberedelser gick ned i källaren i förmiddags.
Nu var det dags att städa, röja och rensa. På riktigt. Dessutom hoppades jag att min tidiga vårstädning ska göra att våren känner sig lite mer välkommen...
Det är något jag vet att man ska göra med jämna mellanrum. Men precis som med tandtråd så går det väl si och så med det för min del. Och jag är en samlare av stora mått och sedan jag flyttade till Skåne för snart tio år sedan så har det blivit en hel del prylar. Grejer sugs till mig och fastnar... Lådorna har förökat sig och innehållet i dem har blivit alltmer diffust. Det har känts övermäktigt att ta tag i och jag har känt mig oförmögen att göra mig av med gammalt skräp, såväl mentalt som rent fysiskt. Det har hängt kvar.
Och det har tydligen krävts den här långa förberedelsetiden för att jag verkligen ska lyckas.
Fem timmar tog det, eller egentligen tio eftersom Jonas också jobbade... Men för mig fem timmars slängande, sorterande och packande i lådor och säckar till Myrorna.
Nu finns bara det jag verkligen vill ha kvar. Det är så klart fortfarande väldigt mycket. Men det är inget gammalt okänt som ligger och dammar.
Det var länge sedan jag kände mig så här rik och lyckad! För jag har verkligen lyckats göra mig av med de där urtvättade jeansen jag fick av en kompis 2004, trasiga koppar som inte går att laga trots tappra försök, avbrutna stearinljus från 2002, en knölig lackklänning som alltid varit för stor, en liten påse pommes friteskrydda och en tvål från tidigt nittital.
Jag behöver inte ha det så längre.
Det låter kanske enkelt, men för mig var det en pånyttfödelse då jag efter århundradets rensning kom upp i lägenheten och fick tända ljus och hälla upp ett glas rödvin.
Och jag kommer inte ha några problem att slänga flaskan i glasinsamlingen sen...

Vinteruggla

Jag har gjort en vinteruggla. Den har också fått ett gäng vinterbollar att trängas med. De är gjorda i blå, vit, silver och genomskinlig/transparent cernitlera. Ugglan blev lite vintrig med sin kalla och bistra uppsyn och frusna uttryck.
Ugglan och pärlorna har jag sedan monterat ihop till ett armband med hjälp av några plastpärlor, dels grå med pärlemorskiftning och några som liknar diamant…

Förändring

Meningen med min nystartade pysselbok är att allt, allt, allt ska få plats där. Det ska vara en ocensurerad ventil utan prestationskrav eller anspråk på att göra något vackert eller vettigt.
Här är en kladd.
Det är sorgligt att inse hur sällan jag som vuxen kravlöst kladdar med färg, ritar eller målar. Men det är det på god väg att bli ändring på.

Glittrande murgröna

Här har jag penslat silverlerepasta på ett murgrönelöv. Sedan har jag bränt med en butangasgrännare tills lövet brann upp. Kvar blir mönster, skiftningar och illusionen av ett löv. Det är som en avgjutning kan man säga.
Jag gjorde också ett litet hänge så att jag kan använda lövet som halsband.
Det fick jag lära mig på kursen. Men nu är jag sugen på att pensla ben och andra organiska material för att försilvra dem. Det bygger på att orginalet förintas till förmån för den ädla kopian.
Men eftersom silverlera är lite dyrt så är jag en smula nervös för att prova med risk att det ska gå åt helvete.
Det är ingen som vet vid vilken temperatur ben/skelett brinner?

Hemma-alkemi

Det här är ett av mina första försök i silverlera. För några veckor sedan gick jag en kurs i silverlera på Medborgarskolan. Det var ett bra sätt att prova på materialet som jag aldrig provat tidigare. Men jag vill gärna experimentera och lära mig själv efter hand.
Silverlera är nästan helt rent silver som man kan knåda, pensla och göra mycket olika saker med.

Efter att jag bränt silverleran så har jag klippt ut en liten bild och täckt över med ett lack.
Nu ska jag bara förverkliga ett par silveridéer här hemma...

Jag kan inte flyga, men har gjort egna vingar

FN har utsett 2011 till Skogens år. Jag längtar efter mosslukt, skymt av hjortar och porlande bäckar.
Men jag har också gjort några smycken med skogstema, för att lindra längtan efter grönska.. Det här halsbandet med vingar och gröna pärlor är det första. Jag är ingen skalbagge, ingen fjäril, ingen fågel. Därför har jag inga vingar. Men jag vill gärna ha. Även om jag inte kan flyga med dem så har jag ändå gjort mina egna vingar.
Det ger en känsla som är behaglig att spara på.

För att göra det här bevingade halsbandet har jag använt:
Till vingarna:
Alldeles vanlig ståltråd som jag böjt med en liten tång.
Tvåkomponentsepoxi-harts som jag hällt över ståltrådsformen.
Smörpapper, för att rädda underlaget.

Sedan har det fått torka typ 12 timmar och sedan har jag slipat bort överflödig plast med en mirakelslip från något av de tidigare decennierna på 1900-talet. Men det går bra med valfri Dremel-kopia. Vidare har jag sandpapprat och putsat ytan till jag blev nöjd.
Därefter har jag monterat ihop halsbandet med svart kedja, silverkedja och ett gäng billiga glas- och plastpärlor.
Voilá!

Dröm

Ett obehagligt äventyr... Jag och min familj sitter vid ett fint restaurangbord på en stor byggarbetsplats/parkering. Det är vit duk och väldigt flådigt. Vi väntar på att få in vår fina mat. Stämningen är stel och konstig. Alla är tysta. Det kommer in en kypare som noggrant häller upp exakt lika mycket Loranga i alla glas. Det blir lika mycket Loranga i alla glas och jag blir imponerad hur den gråhårige kyparen kan hälla så exakt lika mycket i alla fyra glas. Vi har inte beställt Loranga utan vin. Men ingen säger något. Vi sitter tysta.
Sedan får jag in en tallrik med potatis och hjortkött. Jag vet inte varför jag inte protesterar mot att jag får in hjortkött. Men jag låtsas som ingenting och äter en tugga av hjortköttet och hoppas att det ska hjälpa. Att det ska bli lugnt om jag gör det. Men är fortfarande tyst och stämningen är konstig.

Blodad hand

Nu ska prestationsspöket dö och kreativiteten ska flöda. Den senaste tiden har känts ungefär så här. Som en vägg. Jag har sovit, sovit, sovit. All kraft har gått åt till jobb, tankar och till att inte vara kreativ. Det har inte varit något vidare, även om det varit nödvändigt. Men nu, med fullmånepigghet i kroppen så känner jag att det har vänt.
Muren är riven. Jag kan andas igen. Det är inte så att jag har brist på idéer. Men kraften och modet till att utföra dem tryter. Och så inbillar jag mig att allt jag gör måste resultera i ett mästerverk. Jag tycker att så fort jag sätter mig vid pysselbordet så måste något vackert produceras. Det är så klart ett klassiskt misstag. Det vet intellektet. Mina kreationer måste inte bli något, men det är svårt att komma ifrån det där.
Men jag tror att jag kommit fram till en medicin. Jag har upprättat en pysselbok som det kommer att komma smakprov ur senare. I pysselboken kan jag kladda, göra fula collage, skriva dikter, skriva odikter, rita, skissa... Och det behöver inte bli ett endaste dugg! Det är fritt från produktionskrav och meningen är bara att jag ska spåna, kladda och gå loss.
Det låter kanske enkelt. Men för mig är det inte det. För jag sitter där med trevande penseldrag och tycker att allt blir fult. Varje urklipp känns fel och stavelserna börjar stamma...
Men varför är fult så hemskt? Det gör inget om det blir fult. Det är värre att det inte blir någonting alls.
Nya tag...

Fasanfrossa

Häromdagen var jag lite halvvilse och ute på en dammig skånsk landsväg. Jag oroade mig för klockan, dammet, bilen och mitt jobb. Mitt på ett fält, på båda sidor om vägen ser jag minst femton fasantuppar. De går mest runt och befinner sig läskigt nära vägen. Jag stannar och bara tittar på dem eftersom jag är ensam bilist på grusvägen. Fasanerna tittar på mig och sprätter runt.
Jag har aldrig sett så många fasaner på en och samma gång.
Det är lite lustigt, för häromveckan var jag också ute och körde på en ödslig landsväg och så ställer sig en fasan precis i vägkanten och bara stirrar på mig. Men sedan tänkte jag inte så mycket mer på det. Nu var det som att den här fasanflocken verkligen ville få mig att förstå något.
Kanske något enligt Solöga. Jag vet inte.

Fasanen enligt Solöga:
Ta din kunskap på allvar och använd dig av den. Praktisera din visdom. Din gåva är att vara medveten om din egen visdom.
Fasanen sade: Jag och visdomen är ett. Jag praktiserar min visdom för att överleva. Här gäller det för dig att kliva ur rädslorna.
Till exempel rädslan att inte ha något att komma med, att inte vara värd något eller att inte kunna bidra med något. Just du har något speciellt. Inse det.

Skål

Grattis Östersund, som nu äntligen kan dricka kranvattnet utan att riskera tråkiga tarmåkommor. Parasiten cryptosporidium har nu släppt två och en halv månads grepp om kranarna i stan.

En elak clown i ett blött tält

En dröm som jag hoppas var en engångsföreteelse.
Jag klättrar uppför i en brant och en stenig bäck. Det forsar vatten och jag måste uppåt snabbt. Längs mina fötter springer snabba fåglar, som stora storspovar. De är väldigt irriterande. Stora, grå stenar i bäcken är också i vägen. Jag vet inte varför jag klättrar i vattnet. På sidan av bäcken sitter en gammal kompis och hennes fru i grönskan och tar det lugnt. De säger åt mig vad jag ska göra. Jag måste ned i en sjö och in i ett tält. Jag vill inte, men känner att jag måste. De har redan varit där.
Jag klättrar ned igen från bäcken och ställer mig i sjön med vatten till midjan. Jag går fram till ett cirkustält som står mitt i sjön. Tältet är rödlila och väggarna är av tung, blöt plast. Jag måste in i tältet och fråga en clown någonting, men jag uppfattar inte riktigt vad. Jag är rädd att för att drunkna då jag lyfter på tältduken för att ta mig in till clownen i tältets mitt. Det är fler dukar, fyra stycken och de är tunga och äckliga. Clownen där inne pratar bara rappakalja och jag förstår ingenting. Jag blir väldigt frustrerad för jag vet att jag måste förstå något inne i tältet. Han snurrar häftigt och det blir vågor och det brusar. Jag är rädd för att drunkna. Hela miljön är väldigt riskabel och jag vill mest bara komma undan allting.

Jag var trött i benen då jag vaknade. Vattnet tror jag handlar om det undermedvetna och rädslan för att drunkna kanske oro för vilka tankar sig som gömmer sig under ytan.
Och att klättra... Det är kanske den där motvinden i livet som nu är på väg att vända mot en omvälvande orkan i medvind.

Prinsessa på heltid

Ibland går saker så snabbt att jag inte hinner tänka. Som i morse. Helt plötsligt sitter jag där hos den nya hyresvärden och skriver kontrakt på en fyra. På min drömlägenhet! Ett palats på 102 kvadratmeter. Jag kommer att få en egen grotta. Och det kommer att kosta mig obetydligt mer i månaden jämfört med vad jag nu betalar. Det är helt obeskrivligt bra det som händer just nu.

Kaffe och ett elakt litet troll

Hårt arbete. Det är mycket av den varan just nu. Och då är det inte bara hårt arbete som kräver kaffe.
Utan hårt arbete för att närma mig mina mål. Och mina mål handlar om mer än överlevnad. Jag vill mer än att bara jobba, äta, sova och till synes leva.
Jag vill leva på riktigt. Jag vill känna att jag hinner känna efter. Och det är ett hårt arbete. Det är svårt att tycka att det är okej att skamlöst sträcka ut sig på soffan och vara alldeles onödig. Det är svårt att göra det utan dåligt samvete. Det finns alltid ett surt litet troll där på axeln som tycker att jag borde diska mer, producera mer, se vettiga filmer och vara duktig. Men att bara vara och att låta kropp och hjärna vila är en kamp. Det är ett hårt, mycket hårt arbete med det där lilla elaka trollet.
Men jag ger inte upp. Jag fortsätter att bråka, för jag vill inte ha dåligt samvete för att jag finns och vill leva.

Vår

Det börjar grönska lite nu. Kanske inte utomhus direkt, men där i bakgrunden så börjar det lätta lite. Jag känner det. Det är trevande och kylan sitter i. De där sega morgnarna är kvar och det där allmänna motståndet finns där. Men jag känner att det är en spricka på gång.
Det är bara att andas och njuta. Och att fortsätta längta.

Fyra rum och ett kök

Det finns murkna måndagar och vidriga veckor som börjat sämre än vad den här har gjort.
Jag och Jonas har under ganska lång tid trängts i en tvårumslägenhet utan plats för själen att sväva fritt. Visserligen har det inte varit hemskt, men nu ska det bli bättre.
Den första maj flyttar vi till en fyra! Den ligger två kvarter bort och det är högt i tak.
Jag kommer att ha en alldeles egen ateljè där jag ska skapa. Rummet ska vara rött.
Jag är otroligt tacksam. Affirmationer, böner, önskningar och förhoppningar har lönat sig.
Hurra.