Det har varit bra också

Den här hösten har faktiskt inte bara varit dålig. Långt ifrån. Trots täta besök hos veterinär och ett helt smatterband av prövningar så har det varit bra. Jag hittade några bilder som bevisar att jag hade roligt också. Här går jag runt i Stad Solidar hemma i Malmö.



Och så såg jag Frontline Assembly och det var ruggigt bra. Även fastän det var på KB.

Nio timmar

Tyvärr blev inte min tågresa någon smidig historia. Istället för tolv och en halv timme så tog resan 21 timmar. Jag har aldrig varit så försenad tidigare. Nio timmar. Iskallt var det och jag satt och skakade i min kupé.
Men stämningen var god. Förvånande god och det smälter även det frusnaste hjärta. Jag delade filt med en snäll man från Småland och hans snälla tax värmde mig.
Även om julafton till stor del firades på ett iskallt tåg så blev det himla bra. Och om inte annat så var det ännu bättre att komma fram till Östersund.

Och här gäller det att låtsas som att jag är på utlandssemester eftersom det bor en tarmparasit i vattnet. Så om man duschar med öppen mun eller gud-förbjude dricker kranvatten så får man diarré och miljarder parasiter i magen.
Det är väldigt svårt att komma ihåg. Så jag dricker mest vin och virkar...

Keramiskt skapande

Lite kreativ har jag varit under hösten. Jag hann med en intensivkurs i keramik på Keramikverkstan. Det är märkligt att jobba med lera. Det är inte bara att producera prylar, så klart.
Utan det handlar om att våga vara bestämd och att våga ta kontrollen över leran. Det måste vara okej att misslyckas och jag måste hitta en inre stabilitet i kroppen för att kunna få lerklumpen centrerad. Hittar jag inte den där stabiliteten så tar leran kontrollen över drejskivan och mina händer bara skakar i den ojämna leran. Så det gäller att leta upp den där balanserade inre kärnan. Det är inte så enkelt som man kanske kan tro.Men med lite god hjälp av handledarna så lyckades jag få till tre små koppar. Och glasyren gör att det hela ser mycket bättre ut och de personliga skavankerna blir lite mer diskreta.
Att arbeta med lera handlar inte bara om att hitta en stabil kärna inuti kroppen, utan också om att skapa från grunden. En lerklump som jag kan leka skapare över. Frihet att kunna skapa det som jag vill. Och med smutsiga, geggiga händer så känns det som att börja om. Nystart. Och att den svarta krukan/koppen/pottan blev oformlig och Dali-aktig tycker jag faktiskt blev rätt bra. Den blev lite mjuk och snäll.

Spänningen stiger

Nu är det väldigt spännande. Julen ska firas i Östersund och att jag hoppas att det inte blir någon rysare på väg upp dit.
Tolv och en halv timma med tåg ska det ta. Men trots trafikkaos och ymnigt snöfall så håller jag tummarna stenhårt på att jag ska komma fram lyckligt och väl imorgon 06.14.

Vårdcentralen Lunden rekommenderas

Efter brysk och ovärdig behandling på vårdcentral 2007 så var mitt förtroende och hopp för statlig vård kört i botten.
Jag blev utskrattad av en läkare som med äcklad min konstaterade att jag var frisk. Min sambo med samma symptom besökte en privat vårdcentral. Han fick gedigen provtagning och diagnosen campylobakter.
Sedan dess har jag hållit mig undan vård. Jag har inte behövt gå heller precis.

Men nu efter bilolyckan igår så kände jag att nöden krävde en besiktning av mitt fysiska tillstånd.
Förutom att jag gick till vårdcentralen, istället för att först ringa och boka en tid så fick jag stå i foajén och fick ringa till en sköterska för att boka tid, så gick det bra.
En helt fantastisk läkare informerade mig noggrant om allt som jag skulle vara uppmärksam på. Hon använde en hel arsenal av neurologiska test och jag kände för första gången att jag blev tagen på allvar i en vårdsituation. Hon lugnade mig och menade att jag inte alls hittade på vare sig synrubbningar eller stickningar. I teorin så förstår jag att det handlar om att jag inte andas ordentligt och bara spänner mig. Men väl där hemma i soffan med min ömma nacke så målar jag fan på väggen och ser ett liv i smärta framför mig…
Men läkaren lugnade mig, var tydlig och väldigt tillmötesgående.
Och till råga på allt så hann man med att klämma in ett blodprov på egen begäran också. Utan gnäll, sura miner, plåga eller extra kostnad.
Jag är så himla glad att min syn på vården fick en annan vändning.

Jag är mörkrädd

Tio minusgrader och Skåne är vinterfyllt. Halt och ogenomträngligt.
Och idag är det vintersolståndet, eller det var 23.38 igår kväll egentligen. Årets längsta natt.

Jonas har åkt till sina föräldrar och i min mänskliga ensamhet här hemma har jag insett hur mörkrädd jag är. Eftersom jag sällan är själv har detta faktum smugit mig förbi. Förutom att det är obehagligt så är det anmärkningsvärt, märkligt. Lite konstigt.
Jag sitter på sängkanten och funderar på vad det är som gömmer sig i mörkret. Vem är där? Vad ska bli sagt och varför är det alltid någon som vill skrämmas? Och varför skrämma mig? Och vad är jag rädd för? Jag vet inte om jag glömt eller om jag alltid har varit så här mörkrädd. Det tål att tänka över ett par varv till, men kanske med en lampa tänd...På dagarna går allting bra. Jag är inte rädd i dagsljus. Det är lätt och snökristallerna kan glittra kallt i blekt solsken. Då kan jag fotografera, prata, andas ljus luft. Men mörkret vill äta upp mig. Ibland undrar jag om jag verkligen är på väg att fylla 29. Men ålder är bara en formalitet. Så jag får nog fortsätta att vara lite försiktig efter skymningen.

Jag avslutar året med whiplash

Den här hösten har prövningarna duggat tätt. Havererad bil, vattenskada i halva lyan, uppfläkt sovrum,otaliga veterinärbesök, död råtta, tråkigheter på jobbet och så vidare.
Igår toppades det hela med att jag blir påkörd av en bil. Jag står vid ett rödljus och ska köra årets sista tre hundra meter för att parkera bilen. Men då smäller det.
Jag blir skärrad. Minns typ ingenting, bara att klockan är 17.53.
Bilen som körde på min har registreringsnummer 242...
Därefter börjar stelheten i nacken.
Det här är himla obehagligt, även om jag inte har speciellt ont så känns det väldigt läskigt.
Nu är det en och en halv timma till en läkare ska kolla upp det.

Nymffladdermusen hälsas välkommen

Jag blev så glad att jag satte middagen i halsen då jag fick veta att Sverige fått en ny fladdermusart. Trots migränhuvudvärk började jag fäkta och skratta. Det finns inget roligare än nya arter.
Myotis alcathoe, nymffladdermusen är så hjärtligt välkommen till min närhet.
Den har säkert bott i Sverige anonymt ett bra tag, men nu är den en officiell del av naturen.
Och den är så välkommen, Sveriges nittonde fladdermusart.
Den är liten (3,5-5,5 gram tung)
Det verkar inte som att någon har sett den tidigare, men den är nu bevisat hörd i Skåne och Blekinge.
Tydligen gillar den tät lövskog och håller en rätt så låg profil.
Först 2001 blev den en erkänd art, men enligt Sveriges Lantbruksuniversitet ska det ha hittats en nymffladdermus i Grekland redan 1981.
Den har det allra högsta tonläget av alla eruropeiska fladdermöss, äver 40kHz.

Nu vill jag veta exakt var den finns, så att jag till våren kan åka ut och spana. Även om den är mycket sällsynt, men det tycker jag är ett ganska sympatiskt drag av ett djur.
Och jag lovar att inte störa.

Här finns mer matnyttigt om fladdermöss.
CopyBat
Fladdermusrehab

Frustration

Kylan bits. Och små vassa kristaller sticks överallt och i allt snöglitter, droppande och isgator så är jag fruktansvärt arg. Utan anledning sjukt förbannad. Det bubblar i blodet av okvalificerad och diffus ilska.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den.

Inte ens tacksamheten över att fortfarande leva kan överskugga ilskan. Igår glömde jag att blåsa ut ljusen i min mossiga adventsljusstake. Det hade kunnat sluta kolossalt illa.
Fy.

Arkitektur på väg utför

En del skapande har det ändå blivit den senaste tiden. Det var pepparkakshustävlinge på Malmö museer förra helgen. Jag trodde inte att det skulle vara så himla svårt att bygga ett hus... Men det blev ett skevt hus med många små figurer kring. Det blev väl hellre än bra...Jonas tog uppdraget på ett annat sätt och gjorde ett surrealistiskt korthus av pepparkaka.Mia utmanade också arkitekturens ramar och timrade med pepparkaksstänger. Sjukt kreativtTords akvarium följde heller inga enkla lagar om obalans...Marcus svar på Gävlebocken. Kantig och med dregel av kristyr.

Varmt just nu

Det här är också vansinnigt bra. Hela dvdn Mountains of madness med Alexande Hacke and the Tiger lillies är barockt bra.
Mörkt, skruvat, cirkusaktigt och massor av Lovecraft.Det passar ypperligt att konsumera den här musiken med en kopp te med ett obarmhärtigt snöande utanför kvällsfönstren.

Jag måste konsumera

Jag tänker inte kalla det här avsaknadet av skapande, kreerande och pysslande för vare sig idéöken eller skapartorka. Det är inte en sådan period just nu. Det går inte att foga samman två pärlor ens en gång. De stöter ifrån varandra.

Istället är jag inne i en period där jag måste konsumera. Jag behöver böcker, tidningar, film, scenkonst och all tänkbar kultur. Dessutom är jag obeskrivligt hungrig hela tiden.
Jag får rysningar av andras ord och känner ett enormt sug av att konsumera litteratur.
Igår såg jag Låt den rätte komma in. Och det måste vara det absolut bästa jag sett på mycket länge. Jag vet att jag är litet sent ute då filmen kom redan 2008, men jag kan verkligen rekommendera den. Den är så bra att det gör ont. Dessutom gör Ika Nord ett superbt framträdande i rollen som Virginia. Och allt med Ika brukar ju vara helt underbart.