Tio minusgrader och Skåne är vinterfyllt. Halt och ogenomträngligt. Och idag är det vintersolståndet, eller det var 23.38 igår kväll egentligen. Årets längsta natt.
Jonas har åkt till sina föräldrar och i min mänskliga ensamhet här hemma har jag insett hur mörkrädd jag är. Eftersom jag sällan är själv har detta faktum smugit mig förbi. Förutom att det är obehagligt så är det anmärkningsvärt, märkligt. Lite konstigt.
Jag sitter på sängkanten och funderar på vad det är som gömmer sig i mörkret. Vem är där? Vad ska bli sagt och varför är det alltid någon som vill skrämmas? Och varför skrämma mig? Och vad är jag rädd för? Jag vet inte om jag glömt eller om jag alltid har varit så här mörkrädd. Det tål att tänka över ett par varv till, men kanske med en lampa tänd...
På dagarna går allting bra. Jag är inte rädd i dagsljus. Det är lätt och snökristallerna kan glittra kallt i blekt solsken. Då kan jag fotografera, prata, andas ljus luft. Men mörkret vill äta upp mig. Ibland undrar jag om jag verkligen är på väg att fylla 29. Men ålder är bara en formalitet. Så jag får nog fortsätta att vara lite försiktig efter skymningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar