Efter brysk och ovärdig behandling på vårdcentral 2007 så var mitt förtroende och hopp för statlig vård kört i botten. Jag blev utskrattad av en läkare som med äcklad min konstaterade att jag var frisk. Min sambo med samma symptom besökte en privat vårdcentral. Han fick gedigen provtagning och diagnosen campylobakter.
Sedan dess har jag hållit mig undan vård. Jag har inte behövt gå heller precis.
Men nu efter bilolyckan igår så kände jag att nöden krävde en besiktning av mitt fysiska tillstånd.
Förutom att jag gick till vårdcentralen, istället för att först ringa och boka en tid så fick jag stå i foajén och fick ringa till en sköterska för att boka tid, så gick det bra.
En helt fantastisk läkare informerade mig noggrant om allt som jag skulle vara uppmärksam på. Hon använde en hel arsenal av neurologiska test och jag kände för första gången att jag blev tagen på allvar i en vårdsituation. Hon lugnade mig och menade att jag inte alls hittade på vare sig synrubbningar eller stickningar. I teorin så förstår jag att det handlar om att jag inte andas ordentligt och bara spänner mig. Men väl där hemma i soffan med min ömma nacke så målar jag fan på väggen och ser ett liv i smärta framför mig…
Men läkaren lugnade mig, var tydlig och väldigt tillmötesgående.
Och till råga på allt så hann man med att klämma in ett blodprov på egen begäran också. Utan gnäll, sura miner, plåga eller extra kostnad.
Jag är så himla glad att min syn på vården fick en annan vändning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar