Så här ser det ut hemma just nu. Massor av ofärdiga små saker. De mognar. De väntar på rätt tillfälle.
Pärlhögar och halva halsband. Det är litet fint hur jag ändå i min iver tränar mig själv på att låta skapelserna mogna. Att de inte har bråttom. Av allt i denna värld ska inte mina kreationer behöva födas i stress.
Inte ens mina egenhändigt gjutna diamanter... 
Presenter är något av det bästa som finns. Den här sköldpaddan fick jag av min syster för några veckor sedan. Den låg på en bortglömd hylla på en bortglömd loppis. 
Och då kan det bara vara perfekt.
Jag tror inte att det är bara för att det är fredag och för att solen skiner. Det är något mer än summan av omständigheterna, tillfälligheterna och förgängligheterna. Världen är litet glittrigare idag. Världen tindrar och skiner. 
Andra saker som jag är tacksam för är
Jonas
Det är inte bara jag som är besatt av övergivna hus. Även Trollet och Möbius gillar ett oinrett hus. 
Just nu drömmer jag mig bort till en fantasivärld där jag bor i en fyr. Långt till grannar, utsikt över havet och vågor. 
Och det här är ett annat tänkbart slott för mig. Pigeon point lighthouse. Även om det är naivt och många säger att det är dumt så tror jag att det är bra att drömma. Jag tänker fortsätta drömma om en fyr där jag kan sitta och sprida så mycket ljus jag vill. Och där kan jag skita i att jag skriker högt eller att musiken är för hög.
Söderarm... 
Cape palliser lighthouse på Nya Zeeland. Det är något visst med röda och vita hus. Men de får gärna vara runda.
Firande med banankaka. Jag älskar egna högtider. Som släktingars födelsedagar. Min bloggs födelsedag. Och så är det en så otroligt bra anledning att baka. Det ska jag bli flitigare med.
I lördags var det åter dags för en ny bilsmäll. Tre fel på besiktningen och det kommer att kosta massor. Det känns inte roligt, även om det är världsliga ting. Jag undrar vad prövningen vill lära mig.
I väntan på något slags mentalt uppvaknande så fortsätter jag att blicka inåt. Jag letar i vrår och hörn efter något som känns äkta. Något som känns verkligt och relevant att plocka fram. Under tiden tittar jag på det som är vackert. Jag tillåter näthinnan att varsamt beröras av det vackra, för att väcka drömmen längst inne i hjärtat. 
Jag letar under ytan och i historien. Som i den här boken Der Strandwanderer från 1929. Underbart. Och det är med en skräckblandad förtjusning som jag dyker in i de okända världarna. Jag vet ju inte vad jag kommer att hitta... Men samtidigt är jag så nyfiken.
Jag förstår ännu mindre av den här brasilianska tidningen från 1975 än av den tyska fackboken... Men den är så vacker. Och pappret är så sprött och skört. 
Jag planterade tre stycken av dessa märkliga växter. Jag hoppas verkligen att de ska överleva mina ogrönskande fingrar. Nere i hörnet synd två små spöken som jag gjort i stenlera till en julgrupp häromåret. Julgruppen har massakrerats, men spökena blev kvar. Jag har använt stenlera från Panduro. Den var för övrigt jättesmulig och svårhanterlig tycker jag. Även om resultatet så klart blev väldigt effektfullt.
Tills jag har mage nog att säga att något är bra nog så fortsätter den ofärdiga högen av kreationer att växa. 
Skog, sagor och allhelgona är huvudinspirationen just nu. Och jag vill bara lägga huvudet mot mjuk mossa och andas. Liksom sjunka ned i jordens vila. Och där hitta en gnutta ljus och livskraft att bära med mig. 
Men det är samtidigt en plågsam process, att vänta och att vara onöjd. 
Natten har varit en lång kamp mot zombies. Jag har försökt övertala nära och kära att komma bort från zombierna. Jag har varit insmetad med lera, blod och sand. 
Vibrerande vacker höst till trots så känner jag mig som om jag vore inrullad i ett par varv bubbelplast. Så där litet avdomnad, okänslig och världsfrånvänd. 
Frosten kryper. Allt närmare kommer den. Förutom tröttheten som kommer med mörkret så gillar jag det. 
Kanske är människorna som de här gravstenarna är resta för färdigsörjda? Kanske inte. Det är en väldigt underlig känsla med en lång rad gravstenar utan några gravar.
En gravstenskyrkogård. Jag undrar vad som händer med gravstenarna nu? Kommer namnen att suddas ut och nya ristas in. Var tar stenarna vägen?
Bredvid gravstenskyrkogården låg en liten död mus. Så vacker bland alla döda löv. Så död och ensam mitt i solen.
Det finns få saker i mitt liv som går upp emot en höstutflykt. Jag försöker ta det lugnt och andas så gott det går. Och egentligen är det nog inte världens, universums eller någon annans fel att jag stressar upp mig och alltid har bråttom. Det är mitt eget. 
Jag spanade efter älvor och troll. Men jag kunde inte se några. 
Men någonstans i närheten måste de bo. Jag vet det. Och jag vill bli deras tysta granne. 
Gravitationen mot ett hus på landet fick ny kraft. Jag vill så otroligt gärna lämna staden och ha ett hus där rådjuren kan gå in i trädgården och där inga andra hyresgäster kliver på mitt tak. Det är kanske egoistiskt och dumt att tro att omständigheter ska ändra något. Men jag fortsätter att drömma och en vacker dag kommer omständigheterna att bli de rätta för ett alldeles eget hus.
En annan sak som är väldig bra med att ha jobb är att det finns möjlighet att gå till en alldeles egen Dr Jacoby. 
På något mer eller mindre förklarligt sätt hoppade en kaktus upp ur sin kruka och strödde ut en matta av jord på min guldglittriga byrå och över Jonas klocka. Kanske fastnade den i mina kläder, kanske hade den studs i rötterna. 
Jag har äntligen börjat experimentera litet med plast. Det är litet trixigt, men jag har gott hopp om att jag kommer att lära mig efter hand. 
Jag följde slaviskt rekommendationerna för mätning av tvåkomponents-epoxihartset. Jag vägde upp det. Jag lade vinge och stjärnor i urgröpningen i en plastpalett och hällde på den flytande plasten. 
En helg går så otroligt snabbt. För att ens minnas att den fanns kan det hjälpa med bildbevis på att den faktiskt hände. Ludna svampar i Rådaskogen i Göteborg. 
Väldigt mystiska rödlysande höstsvampar. 
Ett mystiskt litet hus. Det ska tydligen ha något med teater att göra på somrarna. Men nu var det övergivet.
Så när som på en fin lapp som systern hittade.
Jonas och Rikard i den fria naturen. 
Isabell lyfter en sten.
En snara...
Långsamt och trevande går det framåt. Mitt pysslande. Kreativt, men med höjdskräck.
Varför ska jag vara så förbannat rädd för att misslyckas. Det är onödigt, men fortfarande relevant. 
Men jag tränar på det.
