I väntan på något slags mentalt uppvaknande så fortsätter jag att blicka inåt. Jag letar i vrår och hörn efter något som känns äkta. Något som känns verkligt och relevant att plocka fram. Under tiden tittar jag på det som är vackert. Jag tillåter näthinnan att varsamt beröras av det vackra, för att väcka drömmen längst inne i hjärtat. De har physalisliknande växterna hittade jag i helgen. Blommorna påminner om pumpor, rislampor och blommor på samma gång som de ser ut att vara direkt hämtade från en Tim Burton-film. Jag älskar dem.
Jag letar under ytan och i historien. Som i den här boken Der Strandwanderer från 1929. Underbart. Och det är med en skräckblandad förtjusning som jag dyker in i de okända världarna. Jag vet ju inte vad jag kommer att hitta... Men samtidigt är jag så nyfiken.
Jag förstår ännu mindre av den här brasilianska tidningen från 1975 än av den tyska fackboken... Men den är så vacker. Och pappret är så sprött och skört. 
Jag planterade tre stycken av dessa märkliga växter. Jag hoppas verkligen att de ska överleva mina ogrönskande fingrar. Nere i hörnet synd två små spöken som jag gjort i stenlera till en julgrupp häromåret. Julgruppen har massakrerats, men spökena blev kvar. Jag har använt stenlera från Panduro. Den var för övrigt jättesmulig och svårhanterlig tycker jag. Även om resultatet så klart blev väldigt effektfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar