På något mer eller mindre förklarligt sätt hoppade en kaktus upp ur sin kruka och strödde ut en matta av jord på min guldglittriga byrå och över Jonas klocka. Kanske fastnade den i mina kläder, kanske hade den studs i rötterna. Störigt, var min första tanke.
Nu måste jag dammsuga upp all jord, var min andra tanke.
Sedan lät jag det gå en stund och insåg att det var fantastiskt vackert. Hur jorden och evigheten breder ut sig över tiden. Hur en tidsmätare får ett täcke av jord att försvinna ned i. Att naturen till slut tuggar i sig det mesta. Att jag är tidsbestämd och förgänglig.
Ibland är det bra att titta på saker två gånger, för att inse att första intrycket inte alltid stämmer. Och att verkligheten kan vara vacker där mitt i allt kaos.
Det som verkar vara ett misstag kan vara perfekt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar