Semester i Jämtland. Jag åkte tåg med alla fyra råttor. Min och Jonas fina råtta Mao verkade ledsen redan efter ett par timmar. Lunginflammation. Jag vet inte om det var stress, ålder eller något annat. Han fick antibiotika. Han fick nyttig mat, vatten på sked, lugn och ro. Oändligt med kärlek.
Inget hjälpte.
Imorse fick Mao åka till veterinären för sista gången. Jag satt med honom. Det brann ett ljus för honom.
Jag hade gjort allt. Han blev bättre och sämre om vartannat. Till slut blev han ändå så dålig som ingen råtta ska behöva vara. Hans lungor orkade inte mer. Jag grät.
I bilen utanför väntade mamma och Maos bror Kjell. Vi åkte ut till skogen för att hitta en skuggig plats för begravningen.
Mao gillade skugga. Han gjorde som han ville och var ganska speciell. Han gillade skugga och att sitta i hörn. Observera och känna in. Bara vara. Han var nöjd med det.
Han var nöjd ända till slutet.
Jag är tacksam över att få ha lärt känna en stor vit råtta med röda ögon.
Mamma och jag gärvde en grav, en djup grop i skogen. Sedan tar vi några steg bakåt för att se hur det ser ut. Två fallna små träd har lutat sig mot en tredje, frisk gran i mitten. Precis framför de tre träden hade vi grävt graven. Det kändes alldeles rätt.
Men vad är det för symbol? En uppochnedvänd algiz-runa? Jag vet inte om jag förstår innebörden av det. Om det är något annat? Jag vet inte.
Mitt i tystnaden hör vi en korp ihärdigt kraxande. En korp, som bär budskap mellan de levande och de dödas värld. Det var fint. Jag plockade tre rödklöver och tre midsommarblomsterblad och lade på Maos grav.
Sedan fick Kjell se var hans bror begravts och att där var alldeles lugnt och bra.
Vila i frid Mao.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar