Om tröghetsmoment i vardagen

Om vad en semester kan innebära, före, under och efter den äger rum.

Sommarsirap har kommit till min värld. Det går trögt. Allt går hemskt trögt. Efter en tokigt bra semester i Berlin vill inte lusten att göra något vettigt infinna sig. Allt talar för att bara vara. Bilen håller på att säcka ihop och skriker i varje kurva att den vill vila.
Tankarna ålar sig som feta larver fram genom skallen. Det går långsamt. Och vore det inte för att det är flera dagar tills det är semester så skulle jag välkomna det.

Jag försöker att vara snäll mot mig själv. Dricka mycket vatten, köpa solmogna körsbär och ta sovmorgon.
Det hjälps inte. Den feta tankelarven korkar igen allt arbetsflöde i alla fall.
Jag drömmer att jag vigs in i en mystisk ordern, en mystisk ordern och jag ber mitt undermedvetna om att få komma tillbaka till den här platsen. Kanske finns den där? Kanske finns den på riktigt. Kanske är det en bäck som kan leda till sanningens källa. Jag har träffat flera karaktärer där inne som jag skulle vilja träffa mer. En översteprästinna med röda skor och hennes tystlåtne medhjälpare… Jag vill bara drömma vidare.
Kanske kan det vara fröet till den där romanen som fortfarande är så där hejdlöst oskriven?

Jag ser fram emot dagar då jag kan lyckas lyssna på de budskap som seglar runt till mig i vinden. Jag ser fram emot att kunna lyssna på löven och försöka höra insekternas andetag.

Det kan räcka med att stå på en gata i Berlin. Där kan jag se människor svepa förbi i en outsinlig ström och jag kan känna att jag står som en sten i en flod. Betraktar. Låter mig andas mitt i alla händelser. Mitt i alla, tragedier, fotbollsfester, ölyror, bröllopstingel och turistvulkaner. Där kan jag bara vara. Och känna en svettdroppe i pannan. Jag kan känna hur solen lyser och hur mina lungor fylls med frid.
Och jag är väldigt tacksam över att få göra det.