Skogsarmband

Sten, vilda djur och mjuka skogar hör Jämtland till. Jag saknar det mer än jag tror hemma i Malmö.
Jag älskar tysta granar och den grå och bruna färgskalan. Barr på marken och vetskapen om att stora djur tysta smyger runt någonstans bakom träden. Jag vet att jag är rätt. Myggorna bits, men jag vet fortfarande att det är alldeles rätt, alldeles tryggt.
Jag känner igen växterna och om jag blundar och lyssnar riktigt noga så kan jag höra vad vinden säger.
För att minnas det så gjorde jag det här armbandet. Och det finns alltid en nyckel till att hitta lösningar. Det är lätt att glömma. Mycket av mina skapelser grundar sig i mitt dåliga minne och att jag hela tiden behöver påminna mig om bra saker... Litet märkligt kanske, men det känns samtidigt bara otroligt rätt.

Armband

Den lilla kaninen i en genomskinlig boll har jag hittat i soprummet. Jag tycker om att påminna mig själv om att barnsligheten måste få ta plats. Och ljusgräna pärlor gör mig ganska glad.

Kreativitet får ta tid

Mitt emellan sömn, sorg, vilande och andetag pysslar jag. Som det ska vara. Jag böjer små metallbitar, tittar på färger och tycker att det känns ganska bra att finnas till.Krympplast är fantastiskt roligt att jobba med. Och en hyllning till Lost är ju aldrig fel.Örhängen är nästan allra roligast att göra. En hjärna.
Och en glad, eldig fjärilsvinge kan nog ge litet sommarstyrka framåt vintern.

Vila i frid

Semester i Jämtland. Jag åkte tåg med alla fyra råttor. Min och Jonas fina råtta Mao verkade ledsen redan efter ett par timmar. Lunginflammation.
Jag vet inte om det var stress, ålder eller något annat. Han fick antibiotika. Han fick nyttig mat, vatten på sked, lugn och ro. Oändligt med kärlek.
Inget hjälpte.
Imorse fick Mao åka till veterinären för sista gången. Jag satt med honom. Det brann ett ljus för honom.
Jag hade gjort allt. Han blev bättre och sämre om vartannat. Till slut blev han ändå så dålig som ingen råtta ska behöva vara. Hans lungor orkade inte mer. Jag grät.

I bilen utanför väntade mamma och Maos bror Kjell. Vi åkte ut till skogen för att hitta en skuggig plats för begravningen.
Mao gillade skugga. Han gjorde som han ville och var ganska speciell. Han gillade skugga och att sitta i hörn. Observera och känna in. Bara vara. Han var nöjd med det.
Han var nöjd ända till slutet.
Jag är tacksam över att få ha lärt känna en stor vit råtta med röda ögon.
Mamma och jag gärvde en grav, en djup grop i skogen. Sedan tar vi några steg bakåt för att se hur det ser ut. Två fallna små träd har lutat sig mot en tredje, frisk gran i mitten. Precis framför de tre träden hade vi grävt graven. Det kändes alldeles rätt.
Men vad är det för symbol? En uppochnedvänd algiz-runa? Jag vet inte om jag förstår innebörden av det. Om det är något annat? Jag vet inte.

Mitt i tystnaden hör vi en korp ihärdigt kraxande. En korp, som bär budskap mellan de levande och de dödas värld. Det var fint. Jag plockade tre rödklöver och tre midsommarblomsterblad och lade på Maos grav.
Sedan fick Kjell se var hans bror begravts och att där var alldeles lugnt och bra.Vila i frid Mao.

Sagan om min drömdryck

Ibland tänker jag att det är nyttigt att bryta gamla rutiner. Jag tänker att det är bra att prova nytt, att borta bort vanedamm och köra upp ur gamla hjulspår.
För ett tag sedan fick jag ett tips av min mor. Hon berättade om en kvinna som fått massor av energi och blivit pigg och levande efter att ha börjat äta litet ingefära varje dag.

Det lät ju fint. Pigg vill man ju vara och ingefära är gott. Jag vet att det är nyttigt men har inte reflekterat så där ohyggligt mycket över den lilla roten.
Men så tänkte jag att jag borde kanske för en gångs skull prova på att lyssna på mamma. Och kanske följa hennes råd. Hon har haft rätt många gånger och jag har haft fel många gånger.
Sagt och gjort.
Jag började mixa ingefära varje kväll. I ett stort glas vatten drack jag ingefära, ibland tillsammans med någon nässla. Jag kände mig nyttig och bara väntade på miraklet.

Jag väntade.
Drack mer ingefära.
Mixade.
Köpte mer ingefära.
Och väntade.

Jag var lika trött, lika stressad, likadan.

Sedan tänkte jag inte mer på det. Drack ingefära ibland, för det borde ju inte skada.
Efter ytterligare någon vecka kom jag på vad som hänt.
Varje natt efter att jag druckit ingefära drömde jag massor.
Det har poppat upp designidéer, uppenbarelser, funderingar som trillat på plats bakom stängda ögonlock.

Så mamma fick rätt igen.
Men inte på det sätt som jag trodde. Och det kan vara så befriande att få ha fel.

Krympplastkråka

Krympplast är tidsödande. Jag hittade några finfina silhuetter på nätet som jag skrev ut. Jag lade dem på svart krympplast och skar ut med skalpell. Det tog många timmar och fingrarna domnade litet. Den här kråkan blev rätt så bra. Den är ca fyra centimeter hög.Kattflickan blev inte fullt så bra. Jag behöver fila till kanterna litet. Och så ska hon få en kedja att hänga i.Längst tid att göra tog HP Lovecraft. Tyvärr blev han helt förvriden till nästintill oigenkännlighet i ugnen. Det kändes litet ironiskt, men jag blev ändå besviken eftersom jag verkligen ansträngt mig. Det var synd för motivet var verkligen perfekt innan han blev galen i ugnsvärmen. Men jag visar resultatet trots sin bristande perfektion.
Fler krympplastkreationer kommer så snart som möjligt.

Melon förvandlas till lyx

Det här är ingen matblogg och jag är ingen drottning i köket precis. Men jag tycker om att äta. Tropisk hetta och strida strömmar av svett hör sommaren till. Ett tips är trots allt melonsoppa.
Till två personer är det bra med en lagom stor melon, några frysta jordgubbar, litet agavesirap och en knivsudd vanilj. Allt mixas ihop och serveras i melonskalet. Det är en hit, även om soppan kanske ser litet spyig ut på bild.
Frukt, svalka, näring och livets sötma. Det är verkligen lyxigt. Och jag är värd att skämma bort, precis som alla andra.

En bild från andra sidan

Då jag var tretton dog min mormor. Någon vecka senare fyllde jag fjorton.
Jag minns att jag drömde att hon ringde och grattade mig. Det kändes självklart och väldigt verkligt. Och jag vet att Momma alltid finns där. Fortfarande.
Hon finns varje dag och jag tänker ofta på henne.

Min mor och hennes bror håller nu på att sälja sommarstugan som var hennes oas i livet.
Då de var där för att ta en bild på stugan syntes något konstigt på bilden.
En kvinna i grått lockigt hår i fönstret. Hon står i mitten. Jag vet inte om ni kan se det. Men för mig är det glasklart.
Hon tittar ut genom fönstret, ut mot den glasklara, kalla meteroritsjön och hon är alldeles lugn.
Det här är det bästa beviset jag någonsin fått. Tack Momma.
Till helgen ska jag till stugan.
Cirklar sluts.

Någon talar till mig då jag sover

Helgen har spenderats delvis i havet. Det har varit fantastiskt. Jag tycker så mycket om att bada. Att renas och födas på nytt.
Nu är det en vecka kvar till semestern. All stress håller på att svettas ut genom varenda por och det känns befriande.
All vardagsdimma som är svårforcerad i vanliga fall släpper sitt grepp om mig då jag sover. Jag har fått design- och pysselidéer i drömmar. Jag går och letar bland saker i små trälådor och helt plötsligt ligger oförlösta pysselidéer bland gammalt bråte. Jag plockar upp dem. Och snart kommer det skapas igen.

Glada miner

Så här kul var det att åka tunnelbana innan E-tropolis. Vi missade att gå av... Jenny har tagit bilden! Det brukar sägas att det är mycket sura miner på synthtillställningar. Vi jobbade i motsatt riktning.Jonas glad.Jonas mindre glad.Jonas, Tord och Jenny.
Så sjukt bra semester det blev.

Berlin i bilder

Det finns sjukt mycket kul att se i Berlin. Ögonen blir inte lika snabbt trötta som fötterna. Och då det var över 30 grader varmt så hade åtminstone jag begränsat med spring i benen.Jag gillade verkligen att någon satt upp små träkrukor, blomsterholkar litet varstans i stan med blommor. Det såg himla trevligt ut. Men på det stora hela så är Berlin en väldigt lummig och grön stad. Det borde verkligen fler städer ta efter. Det blir en helt annan stämning. Femfiliga motorvägar känns inte lika påtagliga eller anstötliga då det växer en hel allé av stora vackra träd längs trottoarerna. Jag blir lycklig av det gröna. Obligatoriskt fika.Obligatorisk tursitbild. Orkade inte kolla på hälften så mycket som jag tänkt då det var för varmt. Men jag har lovat Berlin att snart komma och hälsa på igen.Mer turisthets...Skyltfönster med näpen uggla. Kan ej motstås.Fotbollsfeber rådde i landet. Till och med äggen var målade... På midsommardagen var vi på E-tropolis, en endagsfestival.KMFDM var faktiskt riktigt bra. Det var DAF också.Den nya given på synthstället verkar vara träskor i lack! Inte helt i min smak...

Det positiva med huvudvärk

Berlinsemestern i visuell form.
På Midsommarafton då vi kom så fick jag ont i huvudet. Som motgift tog jag en iprén. Genom tablettförpackningens lilla genomskinliga plasthylsa fotograferade jag litet. Så det kan komma något kreativt ur huvudvärk också.

Sommar

Det här är bland det märkligare jag sett.
En padda utan huvud på asfalt. Runt den ligger massor av äppelblomsblad. Allt är så vackert, men samtidigt så sorgligt.

Om tröghetsmoment i vardagen

Om vad en semester kan innebära, före, under och efter den äger rum.

Sommarsirap har kommit till min värld. Det går trögt. Allt går hemskt trögt. Efter en tokigt bra semester i Berlin vill inte lusten att göra något vettigt infinna sig. Allt talar för att bara vara. Bilen håller på att säcka ihop och skriker i varje kurva att den vill vila.
Tankarna ålar sig som feta larver fram genom skallen. Det går långsamt. Och vore det inte för att det är flera dagar tills det är semester så skulle jag välkomna det.

Jag försöker att vara snäll mot mig själv. Dricka mycket vatten, köpa solmogna körsbär och ta sovmorgon.
Det hjälps inte. Den feta tankelarven korkar igen allt arbetsflöde i alla fall.
Jag drömmer att jag vigs in i en mystisk ordern, en mystisk ordern och jag ber mitt undermedvetna om att få komma tillbaka till den här platsen. Kanske finns den där? Kanske finns den på riktigt. Kanske är det en bäck som kan leda till sanningens källa. Jag har träffat flera karaktärer där inne som jag skulle vilja träffa mer. En översteprästinna med röda skor och hennes tystlåtne medhjälpare… Jag vill bara drömma vidare.
Kanske kan det vara fröet till den där romanen som fortfarande är så där hejdlöst oskriven?

Jag ser fram emot dagar då jag kan lyckas lyssna på de budskap som seglar runt till mig i vinden. Jag ser fram emot att kunna lyssna på löven och försöka höra insekternas andetag.

Det kan räcka med att stå på en gata i Berlin. Där kan jag se människor svepa förbi i en outsinlig ström och jag kan känna att jag står som en sten i en flod. Betraktar. Låter mig andas mitt i alla händelser. Mitt i alla, tragedier, fotbollsfester, ölyror, bröllopstingel och turistvulkaner. Där kan jag bara vara. Och känna en svettdroppe i pannan. Jag kan känna hur solen lyser och hur mina lungor fylls med frid.
Och jag är väldigt tacksam över att få göra det.