Ögonvila

Superstress på sjukan.
Snart äntligen helg och då allt känns som svartast och verkligheten är som fulast så finns söthet, skönhet och inspiration på internet. Det känns tryggt.
här och här. Till exempel.
Och här och här

Kreativ förstoppning

I sovrummet är väggarna målade och trots att jag är mörkrädd kan jag sova gott.
Önskar att tiden räckte till mer. Att jobbet inte stal lika mycket av min vakna, semivakna eller zombieexisterande tid.
Att den där halvmålade garderoben inte skulle behöva fortsätta att stå där och skämmas i mitten av sovrummet. Halvt i grönt. Halvnaken och anskrämlig.
Jag sover för litet och med tröttheten kommer skrivkramp.
Eller skrivkramp förresten, kramp hade åtminstone varit ett tillstånd.
Det kommer ingenting. Orden stockar sig någonstans i handleden och kan inte komma ut genom fingertopparna.

En jättestor bäverdamm med oändligt många bra idéer och nydanande planer som bara läggs i en ledsen hög och tidens envisa bävertänder gnager på den. På mina idéer.

Enhörning eller ett skott i tinningen

Ensamheten har sin gilla gång. Jag är ändå så hes så att jag inte kan kommunicera med min röst. Jag tejpar lister och ska snart förvandla mitt sovrum från ett white trash-kaos i ljusgrönt med blomsterdetaljer till ett rostrött drömlandskap av skönhet och nya idéer som inte luktar ålderdomshem eller billig kinesisk plast.
Det är svettigt men det känns bra att bringa ordning i kaoset.

Fortsätter att utforska mitt kraniums kungadöme och börjar få litet kläm på det här med lucida drömmar. Jag kan göra vad som helst i drömmen och mitt mål är att snart rida på en vit enhörning i universum.
Av vad jag läser så är det många som rekommenderar helt andra aktiviteter när möjligheten att välja precis vad som helst. Det är ju bara din egen fantasi som sätter gränserna i de medvetna drömmarna.
Bland rekommendationerna hittar jag; mörda, våldta och att skjuta sig själv i huvudet.
Är det verkligen det man vill helst när precis hela världen ligger framför dina fötter.
Dags att sova en stund och då ska jag leta efter den där enhörningen....

Ensamhetsfobi

I sjutton dagar ska Jonas vara på semester. I sjutton dagar ska jag bo ensam hemma. Jag hatar att vara ensam hemma.
Aldrig har mina andetag varit så här högljudda. Öronbedövande.
Aldrig har det känts så tomt i lägenheten. Den är helt plötsligt för stor för mig och jag är för liten.
Trots att det är stökigt och fullt med saker är det tomt.
Jag är mörkrädd innan skymningen.
Det kommer säkert att gå över om ett par dagar så där. Även om jag har världens bästa kompisar och egentligen har det fantastiskt bra på alla sätt och vis så måste jag konfrontera det här ensamhetstraumat och inte bara planera in alla dagar och möblera om så fort jag blir ensam en dag eller två.
För att det ska kännas litet bättre kan jag i alla fall kolla på de här söta och suddiga bilderna på en kängurur.

Guldkorn och dynga

Amputerade och övergivna nallar sitter stelt och väntar på att någon ska locka fram ett leende hos dem. Eller åtminstone någon med nikotingulnande naglar ska vilja samla på dem. Eller vad vet jag. Kanske är de två amputerade nallarna lyckliga där de sitter på Österlen i en liten lada. Men de döljer det väl.

Trattgrammofoner för fyra tusenlappar eller neonplastleksaker för fem spänn trängs längs vägarna. Inget som lockar fram plånboken i dagens ljus precis.

Lyckades dock hitta en gammal blåsfisk och en tallrik med Vincent van Gogh. Jag gillar Vincents stränga och skrämda uttryck på porträttet. Jag lovar att alltid ha mina mackor på den tallriken.
Blåsfisken kommer jag inte att äta.


Den här bilden är inte arrangerad, men däremot smygfotad.
Det låg ett halvätet gissningsvis Jona Gold på en byrå och samlade damm ikapp med sömniga porslinsfigurer till överpris och hungriga små spargrisar.


Vad upphovspersonen till den här pjäsen hade för avsikter med sitt skapande kommer vi kanske aldrig att få veta. Ful, men frågeteckensväckande.


Att se andra saker. Sådant jag inte bestämt mig för att se är väldigt befriande. Lika befriande som att spendera en hel helg utan en droppe alkohol och att slippa alla klubbar och skräniga människor. Åtminstone för en stund.

Fångad

One day I'll grow up, I feel the power in me.

Det kommer jag inte att göra om jag stannar här på sjukhuset. Med sekretessrespekt är inte det här någon sjukhusblogg. Tyvärr. Idag önskade jag att det var det. På sjukhuset är det sorgligt, sjukt och hemskt.

Som ett mögligt strössel på det hela så fungerar för många saker litet för dåligt.
Jag begriper inte hur en sådan stor och gammal organisation som sjukvården kan tillåtas att fungera så här dåligt. Brutna ben och en bruten själ kan inte läkas innanför de här väggarna. Och ingen vet var de ska läkas. Resursbrist.
Det enda som det finns i överflöd är tårar. Och alla jävla tabletter.

Vad som än händer så bli inte sjuk.
Hälsan och hoppet ska jag vara rädd om.
Håll hårt.

Att tappa balansen

När inte själen är i toppform så smittar det kroppen. Hela skapelsen blir dålig. Och det känns som en taggig blåsfisk krupit ned och lagt sig till rätta i svalget.

Igår väntade jag vid kikhålet på ytterdörren för att se då Syster och Rikard skulle närma sig ringklockan.
Då ser jag en stor och bred hand, eller silhuetten av den komma mot kikhålet. En manshand med alla fingrarna spretande. Jag öppnar dörren och Syster och Rikard kommer upp för trappan och det finns ingen i trapphuset som hade kunnat sätta sin hand litet lagom busigt framför kikhålet... Det var verkligt. Jag lovar.
Vem var det?
Vem var det inte?
Antingen hallucinerar jag eller så börjar jag få bättre kontakt med andevärlden.
Jag vet vad jag vill tro.
Men visst, kalla det feber ni bara.

Död åt vuxenlivet

Det er dejligt.Litervis med svett är svettad. Dansk öl är drucken. Även den litervis men den tog inte alltid vägen förbi huvudet utan gick rakt ut genom huden. Roskilde 2009 är den varmaste festival jag varit med om.
Redan då vi kom på fredagen så var pantkommersen i gång på allvar. Det var faktiskt inte så skräpigt tack vare att man fick bra betalt för burkar och skräp. Själv koncentrerade jag mig inte så mycket på att tjäna storkovan på begagnade ölburkar. Inte då det är semester i två dagar. De sade att det var en fas. Det här med festivaler, kläder och musik. Jag undrar varför den inte går över. För varje år som jag närmar mig pensionen så tycker jag bara att det blir bättre och bättre. Jag är inte sugen på att köpa ett hus och lägga om tak istället för att åka på festival. Jonas, vodka, apelsinläsk och saft. I en pantflaska. Det här kan man inte växa ifrån. Det här vill jag inte växa ifrån.Deichkind var det bästa bandet. Tysk kitschig electropop blandat med hiphop. Hyggligt rent musikaliskt, men när vuxna hoppar på studsmatta i skelettdräkt och skickar ut hoppborgar i publiken och scenkläderna består av svarta sopsäckar och bar överkropp. Då är det scenshow på allvar. Tyvärr lyckades jag inte fotografera det. Fastnade på bild gjorde däremot den här moderne shamanen som inte använt utrotningshotade krokodiler till sin utstyrsel utan kör den mer etiskt korrekta plastkrokodilstilen och dansar till Major Lazer. Det var inget fel på Nine inch nails, Nick Cave, Oasis eller Röyksopp och Robin även om jag somnade stående. Jord som blir till damm av sol och sula. Damm som virvlar upp och svärtar snoret. Damm som inte grusar något. Damm som känns som hemma. Det är fint på något sätt. Och eftersom jag är av jord kommen och så småningom blir det igen så kan jag inte hata det.I det enorma vimlet av danskar och andra så kände jag mig väldigt liten. Meningslös men ändå viktigast i världen. För det är inte många som bryr sig om vad jag tänker, att jag också väntar på Coldplay och tycker det är tragiskt när festivalen snart är över. Samtidigt är jag en droppe i havet utav alla dessa människor. Och utan droppar så blir det inget hav och då behövs man iallafall. Inbillar jag mig.

Noll impulskontroll

Nu blir det impulsfestival. Tre timmar och sedan åker jag till Roskilde.
Helt oplanerat och jag hoppas på att se Röyksopp och Oasis.
Solen skiner och danskarna har bryggt öl.
I ryggsäcken ligger linsvätska, underkläder och en sovsäck. Det räcker gott åt vanligt folk.

Man måste väl ge efter för ingivelsen?

Angående utfodring av mänskliga varelser

Förvärvsarbete resulterar i en kontraproduktiv och förlamande trötthet. Förutom det skapas en summa på kontot som betalar pendlingskortet, en hyresrätt och den äckliga maten som jag äter till lunch.
Det är som att äta bajs.
En ond cirkel.
Dåligt.
För att komma ur elände och eländesliknande tillstånd så ska man inte äta äcklig mat. Då blir man ännu mer ledsen och ännu mindre kreativ.
Billig och enkel mat är bra, för då får man mer tid över till annat. Tid till det som är viktigt.

Prova till exempel inte att mixa solrosfrön, jordgubbar, spiskummin och spirulina.

En annan kombination jag kan bespara er från att prova är rårivna rödbetor, pepparrot, fryst och i kylen upptinad spenat som kompletteras med äldre saltgurka.
Det brukar heta att hungern är bästa kryddan. Men i de här fallen är inte ens det krydda nog.