När inte själen är i toppform så smittar det kroppen. Hela skapelsen blir dålig. Och det känns som en taggig blåsfisk krupit ned och lagt sig till rätta i svalget.
Igår väntade jag vid kikhålet på ytterdörren för att se då Syster och Rikard skulle närma sig ringklockan.
Då ser jag en stor och bred hand, eller silhuetten av den komma mot kikhålet. En manshand med alla fingrarna spretande. Jag öppnar dörren och Syster och Rikard kommer upp för trappan och det finns ingen i trapphuset som hade kunnat sätta sin hand litet lagom busigt framför kikhålet... Det var verkligt. Jag lovar.
Vem var det?
Vem var det inte?
Antingen hallucinerar jag eller så börjar jag få bättre kontakt med andevärlden.
Jag vet vad jag vill tro.
Men visst, kalla det feber ni bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar