Amputerade och övergivna nallar sitter stelt och väntar på att någon ska locka fram ett leende hos dem. Eller åtminstone någon med nikotingulnande naglar ska vilja samla på dem. Eller vad vet jag. Kanske är de två amputerade nallarna lyckliga där de sitter på Österlen i en liten lada. Men de döljer det väl.
Trattgrammofoner för fyra tusenlappar eller neonplastleksaker för fem spänn trängs längs vägarna. Inget som lockar fram plånboken i dagens ljus precis.
Lyckades dock hitta en gammal blåsfisk och en tallrik med Vincent van Gogh. Jag gillar Vincents stränga och skrämda uttryck på porträttet. Jag lovar att alltid ha mina mackor på den tallriken. Blåsfisken kommer jag inte att äta.
Den här bilden är inte arrangerad, men däremot smygfotad.
Det låg ett halvätet gissningsvis Jona Gold på en byrå och samlade damm ikapp med sömniga porslinsfigurer till överpris och hungriga små spargrisar.
Vad upphovspersonen till den här pjäsen hade för avsikter med sitt skapande kommer vi kanske aldrig att få veta. Ful, men frågeteckensväckande.
Att se andra saker. Sådant jag inte bestämt mig för att se är väldigt befriande. Lika befriande som att spendera en hel helg utan en droppe alkohol och att slippa alla klubbar och skräniga människor. Åtminstone för en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar